Aftonbladet – 26 augusti 1859, sida 2

SLU -GIHUCSHU IEI alladUP SO Ol vIiItl lömda för politiska brott eller förbrytelser eller som varit föremål för åtgärder i och för len allmänna säkerheten?, Dessa personers antal är mycket stort, och deras naron erinra om hela det sista årtiondets historia. Bland lem befinna sig män af alla partier, alla stånd. öda republiken, den moderata republikanisnen, orleanisterna och legitimisterna äro alla epresenterade bland dem. Efter den 24 Feoruari 1848 fanns deticke längre någon fransk, bolitisk landsflykting eller fånge, undantaganles de båda bourbonfamiljerna, som. genom ;n särskilt lag förvistes och ej utan en ny g kunna återkallas. Men snart började fän-: zel-erna, åter att fyllas. Först kom den 15 Maj, som återförde i fängelset Barbes och Blanqui (hvilka förut i 9 år försmäktat der). ifvensom deras olyckskamrater; derpå följde le. förfärliga Junidagarne, som bragte tusen: als personer på galererna, till Afrika och j landsflykt. Bland dem. var Lonis Blanc. Efter Jänidagarne 1848. följde den 13 Juni (849, för hvilken Ledru Rollin och en mängd andra personer fingo böta med landsförvisning Her fängelse. Många andra strider följde på lenna minnesvärda dag. Changarnier förde befälet mot insurgenterna. Han och hans nner understödde regeringen, till dess den 2 December kom och jagade hönom, hans vänner och fiender i landsflykt samt till Afrika och Cayenne. Af den oerhördt storamängd politiska landsflyktingar, som skulle gunna begagna sig af amnestien för att återvända. till Frankrike, återstår dock. nu endast ettjemförelsevis helt ringa antal, emedan större delen dukat under för sjukdomär och elände. Af de 11.003 personer, hvilka till följd af Junibändelsirna 1848 deporterades till Algerien, finnas numera endast 138 qvar der, och af dessa ha.52 erhållit tillåtelse att få vara bosatta i algicrska städer, der de finna sin utkomst... Huru många af dessa 11.003 deporterade som omkommit i Algerien, huru-många som blifvit förda till Cayenne, samt huru många: som efter hand ervändt hem, derom tiger historien. Till öljd af Decemberhändelserna 1851 deporterades 26,874 personer, af hvilka endast 1708 ännu befinna sig i myndigheternas händer dels i Algerien, dels i Cayenne, dels i Corte pål Corsica och nu få fröjda sig åt amnestien. I följd af: de espinassiska säkerhetsåtgärderna blefvo 428 personer år 1858-deporterade, af hvilka nu endast 219. återstå, som kunna återvända hem. Af de sedån 1848 deporterade 38,315 politiska offren träffar amnestien således blott 3140; de öfriga ha småningom släppts fria eller ha dukat under för klimatet, eländet och hemsjukan. Huru många af de mera framstående bland de qvarvarande skola begagna sig afden dem gifna amnestien, blir en annan fråga, och huruvida den skall komma alla de-landsfyktige till godo, derom äro meningarne delade (Ledru Rollin är icke inbegripen i.amnestien, emedan han anses såsom medbrottsling i det af Tibaldi m. fl. mot kejsar Napoleon gjörda mordförsöket:). Att denn fråga isynnerhet i London diskuteras med stört intresse, förstås af sig sjelf, då den franska emigrationen. här uppslagit sitt högqvarter. Louis-Blanc är afgjordtaf. den tanken, att kejsaren nu upplåtit Frankrikes portar för Honom och hans olyckskamrater, men att han för sin del icke är sinnad att göra bruk aff den erbjudna nåden, bevisar följande skrifvelse från honom, som meddelas i Londons tidningar. : Jag vill icke uppehålla mig vid frågan, huruvida den förorättande har rättighet att förlåta; icke heller huruvida -brott, som aldrig begåtts, kunna förlåtas och de erhålla pardon, hvilka tillfogats det grymmaste orättvisa, i det att man fördrifvit dem, de oskyldige, från deras fösterlånd, bortryckt dem från deras familjer och vänner sämt gifvit dem till pris åt uppenbar undergång, med ett ord, beröfvat dem allt, som var dem dyrbart på jorden. Då jag här talar blott i mitt eget namn och betraktar saken ur praktisk synpunkt, bekänner jag uppriktigt, att Louis Bonaparte i sin nuvarande ställning knappt skulle kunna göra mera för oss, än han nu gjort. Men derföre är det icke mindre sant, att de, hvilkas hjertan i långa år måst blöda ur tallösa sår, hafva anspråk på något bättre än:en föraktlig ock måhända ottllförlitlig nåd. Hvad man-af rättvisa. är dem skyldig, kan aldrig afbetalas i form; af en -benådning. Men nog om denna punkt. Denna fråga oimfättar mömenter af högre vigt och allmännare betydelse. Må man fullständigt och ärligt gifva Frankrike dess frihet åter; då skall jag vara den förste att glädja mig) deröfver. Vårt eget olycksöde kunna viglömma; men få vi väl vara likgiltiga för vårt lands lidänden? Man tillåter oss återvända till Frankrike. Men hvarföre skulle vi begifva oss dit, så länge det är slaget i fjettrar? För att fullständiga våldets triumf öfver rättvisan — befria den kejserliga despotismen från den sista oppositionen — utsläcka desista fyrbåkar; som, underhållna af franska händer, från fjerran glimmäa i vått olyckliga fäderneslands ögon — med ett ord, för ått bli slafvar bland slafvar. Bättre då, att vi stanna qvar i den fria tankens och det fria ordets land, bättre här, hvarest en landsflykting .alltid ännu får vara en man. Uti 1789-års revolutionshistoria står antecknadt, ! att vid den första festen på Marsfältet femtio engelsmän voro närvårande, hvilka på sitt bröst buro en minhespenning med följande inskrift: Ubi libertas, ibi patria,, Utan att vilja taga mig friheten att döma öfver dem bland mina landsmän, som tänka annorlunda, så vågar jag dock påståendet; att detta borde vara hvarje mans valspråk, hvilken är lifligt medveten om sitt menniskovärde. Icke så som om jag trodde, ätt vårt fadernesland, emedan det tillsvidare förtryckes, hår mindre anspråk på vår. tillgifvenhet. — Ingalunda! Det tillstånd af ändlig förnedring och moralisk vanmakt, hvari Frankrike nu är försjunket, gör det blott ännu dyrbarare för oss; ty vi veta, att-detta tillstånd uppstått genom ett olyckligt sammanträffande af omständigheter, som ej bonne beherrskas och endast genom rå styrka bibehållas. Att Frankrike förr eller sednare skall väck kas till nytt lifoch återvända till sig sjelf, är en tro, som är mig öfver allting annat dyrbar och hvilken jag med orubblig öfvertygelse vidblifver. Men så länge det är dömdt till tystnad och mörker, anser jag det nödvändigt, att åtminstone någon af dess trognaste söner lefver i främmande land; för att åt sig, bevara förmågan att representera Frankrikes sanna genius, förtälja dess lidanden, förkunna dess oförrätter, väcka till lif dess ärorikaste förhoppningar, framställa dess undertryckta frihetssträfvanden samt i dess namn u pträda för rättvisans och förnuftsrättens eviga grundsåtser. Rn oms FE RN Do r D få AR rr GER NN NA: RN H. M:t konungen har i dag hållit konselj.