Aftonbladet – 25 augusti 1859, sida 2

Inom tjugofyra timmar, sade han, skola de, friska-och helbregda; vara i-hans majestäts hufvudqvarter. Ehuru långt ifrån öfvertygade, sökte de båda vännerna dock fasthålla detta hopp: och fortforo att åtfölja biskopen af Leon och Hans vänner på deras färd. Ryttarne gjorde slutligen halt framför en grof träbygnad, -bredvid hvilken det kungliga banåret fladdrade. En bredaxlad, medelålders man, af ett föga intagande utseende, kom biskopen af Leon till mötes, då han stigit a; bästen, och räckte honom sin hand att kyssa. Det var den legitime konungen af Spanien: Don Carlos. a: Det blef icke förr kändt, hvilken del de unga engelsmännen tagit i befrielsen af deras kunglige herres minister, än de vakthafvande officerarne trängde sig omkring dem med iillbud af tjenster och vänskap, och så stor var den ifver, hvarmed de öfverhopades med dessa artighetsbevis, att Harold och Harry, som ingendera kände spanska språket särdeles väl, funno sig helt förlägna, huru, de skulle besvara dem. Hastigt hördes en röst: Engelsmän! Hvar äro de ? De kringstående gåfvo rum, och en smärt, vacker: man, hvars-drag såväl som uttal förrådde den irländska bärkomsten, steg fram och skakade hand med dem. De mena väl, mina herrar, sade han; men varen : vissa att det är också allt hvad I någonsin fån, a ledning att tacka dem för. Det fins icke en öfverste i hela armen som har mer än två skjortor, och hvad-kaptenerna beträffar, är den en lyckans gunstling, som; bar en, helt och hållet för: egen räkning. Meda de mena vil, de menaså innerligen väll Talaren var klädd j en, blå uniformsrock; hopknäppt ända upp till hakan, och en bas