Aftonbladet – 24 augusti 1859, sida 3

skänkningsafgifterna uti nyssberörde nådiga förordning heller ingen enda gång benämnes skatte. Hvarthän det skulle leda, om dessa afgifter finge inräknas bland de skatter, som böra beräknas vid riksdagsmannaval eller vid fråga om ändring i valsätt, derpå utgör valförrättningen i Waxholm den 20 nästlidne Juli en talande illustration. Enligt hvad af valprotokollet synes, röstade handlanden Q. Wirström för en skatt af 198 rdr 14 öre, medan alla de röstandes sammanlagda röstetal endast utgjorde 418 rdr 60 öre. Hr Wirström, som kom till denna höga röstsiffra derigenom att han fick rösta äfven för 160 rår afgift för minuthandel med bränvin, hade på detta sätt valet nästan helt och hållet i sin hand, då han ensam nära nog uppvägde samtliga öfriga röstande. Hade äfven stadens andra bränvinshandlare infunnit sig vid valet, skulle dessa båda ha uppvägt stadens alla öfriga röstberättigade invinare, äfven om dessa hade mangrannt varit tillstädes. Och alldeles enahanda mäste förhållandet blifva i alla andra rikets mindre städer, der skatteomröstning eger rum. Öfverallt finnas bränvinshandlare eller bränvinsutskänkare, och öfverallt erlägger hvarje sådan en afgift, deraf minst 160 rår tillfaller staden, hvilket utgör ett så oproportionerligt stort belopp emot öfriga invånares skatter, att krögaren eller krögarne nästan öfverallt skulle beherrska valen. Och äfven der, hvarest skatteröstningen blifvit genom s. k. graderad skala begränsad, skulle medlemmarne af ifrågavarande samhällsklass ega den afgörande rösten vid frågor om ändring i valsättet, om nemligen deras minuthandelsoch utskänkningsafgifter finge anses tillhöra skatten till staden och dess allmänna behof. Efter hand, som de hunne lära känna sin styrka, skulle de säkerligen icke underlåta att begagna sig af densamma för att vid revisioner af valordningarne besluta sådana stadganden, som lade hela makten i deras händer. Fullt öfvertygad att flertalet bland dem, som handla med bränvin eller utskänka denna vara, äro hederliga och akt oingsvärda personer, dristar jag likväl ifrågasätta om deras handtering kan anses vara af den beskaffenhet och deras ställning sådan, att i deras händer bör läggas en stor samhällsmakt. Bränvinskommersen är visserligen ett lofligt yrke, då den utöfvas enligt gällande förordning; men just de dryga afgifter, hvarmed rikets ständer på E. K. M:s förslag belagt densamma, häntyda mer än tillräckligt, att statsmakterna ansett den vara ett yrke, som snarare bör undertryckas än uppmuntras, eller att det åtminstone bör så mycket som möjligt inskränkas, med ett ord, att det icke utgör något för samhället önskvärdt och gagneligt. En annan följd af detta sätt att betrakta handteringen har varit, att lagstiftaren ansett sig kunna ställa dess idkare vida mer i beroende af vissa myndigheters godtycke, än fallet är med måhända någon annan klass af yrkesutöfvare. Det ankommer t. ex. i städerna på magistraten att meddela rättigheten åt den, som pröfvas tjenlig vara. Det behöfver icke utvecklas i hvilken beroende ställning bränvinshandlaren härigenom kommer till magistraten. Jag dristar derföre betvifla, att det kan hafva varit grundlagsstiftarnes afsigt att förläna idkarne af ett sådant yrke en makt, som skulle i deras händer lägga tillsättningen af måhända halfva bergareståndet och bringa det derhän, att en mängd s. k. folkombud skulle representera, icke svenska folket och sina resp. städer, utan sina resp. städers krögare. Jag befarar att detta skulle meddela en stark bismak åt borgareståndet, och att de, som vid fråga om den sednaste ändringen af 14 riksdagsordningen förutsade, att borgareståndet skulle upphöra att dädanefter göra skäl för namnet borgarestånd, skulle få alltför rätt, men att den nya benämning, som med rätta tillkomme ståndet, skulle blifva en helt annan än den de kunnat föreställa sig. Att inför E. K. M:t närmare utveckla den våda, hvarmed sådant skulle hota representationens sjelfständighet, eller allt det mehn det skulle innebära för dess anseende, lärer icke vara af nöden, och jag vågar derföre i djupaste underdånighet anbålla, det E. K. M:t täcktes förklara valförrättaren hafva olagligen förfarit: då han icke vid valet följt en behörigen justerad röstlängd; då han från valet afvisat tre af stadens borgare; då han förklarat att valmännen icke finge rösta på en annan borgare, derföre att denne ej för tillfället vistades i staden; då han inverkat på valet genom att rekommendera en viss kandidat, men afråda från andra; då han låtit valet verkställas genom öppen omröstning, samt då han beräknat rösterna efter skatt, eller åtninstone då han bland skatterna äfven inberäknat afgiften ör minuthandel med bränvin. Och vågar jag anhålla, det E. K. M:t täcktes, ned anledning af hvad sålunda vid valet förlupit, örklara detsamma ogiltigt. Med djupaste undersåtlig vördnad etc. Emil Holmströ n. Garftare i Waxholm.