Aftonbladet – 24 augusti 1859, sida 2

m— ——-—-—— Ä-—--.inn— 26 ——.?T7TD2vxsmm— ledsagare, hvars steg han skulle följa, utan att egna någon uppmärksamhet åt de öfriga; härigenom skulle troligtvis, i händelse af alarm, de franska. soldaternas eld vara mindre att befara, än om de marscherade i trupp. Genom att på detta vis skiljas åt, hoppades de äfven lättare kunna undkomma förföljelse. Det fordrades allt det inflytande Harnsld och hans vän egde öfver Tom och: William Franklin, för att kunna förmå de trogna tjenarue att samtycka till denna skilsmessa från sina herrar. De förmåddes slutligen, ehuru motvilligt, att lofva det, och sällskapet uppjöstes i spridda partier; anföraren och en af de klokaste och rörligaste af baskerna gingo, den ene före, den andre ett stycke efter föremålet för deras, största uppmärksamhet: den hemlighetsfulle senhor Leon. Gående så varsamt som möjligt, snarare skredo de fram in finger tilldess halfva dalen var till alagd, astigt ett qui vive ? hördes från franska skildtvakten. 1 Ingen svarade, Sedan anropet blifvit förnyadt med samma Pod, sköt soldaten, ech en af smugglarne oll. Anföraren ropade någonting på spanska åt sitt folk, som genast med bergsboers snabbhet började springa framåt gränsen; under tiden afsköto de emellanåt sina pistoler i luften, till stor förvåning för de fyra engelsmännen, som icke kunde förstå bevekelsegrunden till en handling, hvilken de tyckte vara ett verkligt vansinne, då den nödvändigt skulle leda deras förföljares eld på dem. Under tiden fortsatte de båda baskerna, som Jedsagade främlingen, sin väg under skyndsamhet och tystnad. De gåfvo icke eld, men togz9 med slug beräkning en annan direktion. wow