Aftonbladet – 24 augusti 1859, sida 2

Under marschen, som fortfor ända till dagningen, yttrdde ingendera af fångarne ett enda ord, utan gingo framåt, mörka i bågen, Lecaros är en liten stad, eller snarare by, ty den består af en enda, lång och krokig gata; kyrkan ligger vid dess ena ända, fängelset och alkaldens hus vid den andra ändan deraf. I denna sistnämde bygnad hade christinos general, Rodil, tagit sitt hufvudqvarter. : Rodil gick af och an på den öppna platsen framför fängelset, uppvaktad at flera stabsofficerare, hvilka dock böllo sig på tillräckligt afstånd att icke lyssna till sin chefssamtal med en man, omkring femtio år gammal, hvars enkla, svarta rock och runda hatt utgjorde en stark motsats mot officerarnes lysånde uniformer och de svajande plymerna i deras tchakoter. Fångarne fördes inför honom. Hvilka ären I? frågade han dem på spanska. Tom tog sin tillflykt till hvad han ansåg för ett gemensamt samtalsspråk för alla nationer — han höjde på axlarne. Svara mig, tillade generalen och rynkade ögonbrynen. Axelryckningen upprepades, Rodil blef ursinnig och hotade dem med ögonblicklig död, om de vidare vågade sätta hans tålamod på prof. Hvad djefvulen kan han mena, Will, med att så der vrida på mustascherna och grina åt 0ss? sade Tom; tänker han äta upp 0ss? Han ser arg och hungrig nog ut, svar rade hans olyokskamrat; xmen om mina armar bara vore lösa, så skulle jag nog förtaga honom aptiten. Då mannen i svarta rocken hörde dem tala engelska, och en sådan engelska till så log