Aftonbladet – 22 augusti 1859, sida 2

papper är en regle. Önskar ni vidare upplysningar om mig, så läs detta. Han tog upp ur en ficka, dold under fodret på hans väst, ett kort, hvarpå några få ord voro skrifna med schiffer; det var undertecknadt af franske polisministern och försedt med prefekturens sigill. Det var ett af dessa säkerhetskort, som gifvas af styrelsen åt dess hemliga agenter, och hvilka alla såväl oivilga som militära myndigheter äro förbundna att godkänna. Grefve de Lilini hade förskaffat honom det genom öfverstens medverkan. Den tjensteman, som svikit sin förmans förtroende och påtryckt sigillet, hade säkerligen blifvit väl lönad. Kommissarien skrattade högt och räckte fram sin. hand. Den gamle mannen rodnade lätt då han vidrörde den. Hvem kunde hafva trott det! utropade den förre. Jag här aldrig förr i mitt lif bedragit mig så. Vår värd och jag hoppades att kunna hålla qvar de här flyttfoglarne ett par dagar, så att han kunde blifva i tillfälle att plocka dem efter godtfinnande. Det är omöjligt! mina order äro högst bestämdap, var svaret. Hilka äro de? Engelska resande. : Och känna de er ? frågade poliskommissarien. Ja, såsom kurir, hvilken de antagit pårekommendation af en vän i Paris — ingenting vidare. Och meningen med allt detta?... Är en hemlighet, svarade den gamle mannen med allvar. Värd,, tillade han, tag in vin åt 08s. Värden, som trodde sig se hvem han hade att göra med, och som önskade försona det! obehag han förorsakat, lemnade rummet, der