är fullkomligt hemmastaddäfven i de. andre genera af samma particip t. ex. mask. gri penn eller gripinn; femin. gripen eller gripin teutr. gripet eller gripit. () Något supi num i det verkliga språket, talspr:ket finn: icke, den saken är klar och afgjord. En hel annan fråga blir sedan, om man anser de praktiskt nyttigt, fast -teoretiskt origtigt, at när man skrifver, i stafningen bibehålla der nu en gång antagna skillnaden mellan dets k. supinum och neutrum af pret. part. Dettc är en slsfningslråga, en ren sådan, och ligge! sålunda utom den gräns, jag för rnig utsta: at. Då jag ej i något annat afseende vela röra vid stafningen, har jag derföre ej helle? velat göra det i detta fall, utan har jag städse i skrift gjort som alla andra skriftsvenskar den nätta taskspelarkonsten; hvarmedelst fram: bringas ett supinum. Saken är i alla fall jemförelsevis oskadlig. Som sagdt, slutar Samtidsförf., den vigtiga framtidsfrågan kommer hufvudsakligen ati lösas genom undervisningen. i modersmålet ut våra skolor — —, Jag fruktar, ätt det tvertom blir allmänheten som måste undervisa skolan i denna sak. () Se här författarens till Sv. Spr. Lag. tanke om supinets historiska. rätt: Söpinum är i paradigmat för fornböjningen icke upptaget; emedan. det, såsom sjelfständig form, icke upptäckes i de Skandiska fornspråken, och i sjelfva verket utgör ett i den Svenska språkläran infört nytt begrepp, som ur rättskrifningen inkommit i ordböjningen. Intill senare hälften af sistförflutna, (märk!) århundrade var det, äfven hos oss, ingenting annat än neutrum af part. pret., när detta står i förening med hafva som hjelpverb. Bevisen ligga öppna nästan på hvarje blad (märk!) i den Skändiska litteraturen — — — —. Det läses i Homil. 58. 1. hon hafpe mioc gratet (mycket gråtit); 33. 1. hafpe leget (hade legat) — — K. B. 8: 2 han hauir svoret (han har svurit) — — Vi göra ett stort språng för att flytta oss in i de tider, då den gamla orthografien blifvit rubbad, utan att ännu vara efterträdd af en ny enligt stadgad regel; hvarvid kan inträffa, att supinum har det beteckningssätt, som vi, i åtskiljande mening, nu gifvå åt neutrum af part. pret., eller tvert om; t. ex. Svedbergska Psalmboken (af år 1694) 123. 3 menniskiom är förelagt; som Gud sielf oss hafwer sagt; Carl XI:s bibel, 2 Mos. 14. 5. och tå thet vardt sagt; hvi hawom vi så gjordt; Wilde (Sveriges beskrifna lagars grund, Stockh. 1736) s. 14. som tke gamla Svear och Giöthar äfven ock rätteligen kalladt och. hållit för lag; fastän de kloke Greker för orimmeligit, ansedt; — — Dalin — — den ifwer han nu fådt;.— — hvad stulit var; — — som förmodeligen bodt.— —. Jag kunde visst blott nöjt mig med hänvisning till viss sida i Sv. Spr. Lag.; men då det med flertalet Jäsåre händer, att de citerade ställena ej uppslås, så har jag afskrif it ofvahstående; för att -en gång tör alla bos-den-större allmänheten, som. ej läser sådana lärda grammatikaliska verk som Rydqvists, skingra, den oriktiga föreställning, man gjort sig om tillvaron af ett s. k. supinum. Detta utförande af citationen var så mycket mera nödvändigt här, som jag redan en gång förut (sOm Språkfrågan sid. 88) hänvisat till det nu till en del aftryckta stället i Sv. Spr. Lag.