Om Talsvenskan. Af BR. v. K. (Slut fr. gårdagsbl.) Den sista anmärkningen, som afslutar listan, lyder: j förvexlingen af supin på -it med passiva participets heuter på -et (Det tyget är stulit; Papperet är fullskrifvit) — så att den rätta formen på -et, om man noga ger akt, nästan aldrig får höras och i en not tillägges: Vi veta väl att Hr v. Kremer förkastar det olika skrifsättet af: djuret har stupat; och djuret är stupadt, emedan det stödjer sig på en skillnad mellan: ett inbilladt;så kalladt supinum och det verkliga neutrum at pret. -partic., som han finner tillkonstlad, origtig och onyttig, emedan. den endast synes, ej höres; Men är väl det både synliga och hörbara supinet på -tt tillkonstladt och oriktigt? Ja, visst är det så! Och samtidsförf. skulle ögonblickligen kunnat ha öfvertygat sig derom och sparat sig: anmärkningen; om han blott. slagit upp verbalböjningen i den första bästa isländska grammatika. Han skulle då funnit, att i isländskan det s. k. supinum och neutrum -af preteritum participium i de starka verberna (lika väl som i de svaga) är aldeles lika, så att båda två har ömsom 4, ömsom e t. ex., både i ställning af supinum och af neutrum af participet: brunnit eller brunnet, givit eller givet Oo. s. V. 0. 8. Vv. Vokalen 7? uti ändelsen är så mycket mindre främmande för neutr. af participet, som den