Aftonbladet – 18 augusti 1859, sida 2

Här äro vi nu, sade Jack, i det den förre körde upp tätt invid en förtorkad alm, som sträckte sina nakna grenar öfver. kalkbrottet. Der är en vattenpöl: på andra sidan, tillade han, skulle vi inte kunna kasta henne dit? Nej, svarade hans följeslagare med dof röst. Det ligger-en spade i vagnen, gräf en grop. i sjelfva kalken. Hm, jag tycker vattnet kunde vara lika bra, invände den förre. Nej, säger jag er, svarade kaptenen otåligt; i kalken skall det vara, Mördaren hade, slugt nog, beräknadt att om liket blott några dagar finge ligga qvar på detta ställe, skulle jordmånens frätande inverkan snart göra det alldeles: oigenkänneligt, Och för så lång tid, tänkte han, att han åtminstone skulle kunna lita på sin följeslagares trohet, som med ovillig, min steg ned i djupet att verkställa befallningen. Under nära en half timma arbetade han oafbrutet under tystnad, och Helsman såg med mycken uppmärksamhet. Ingendera kände sig rätt väl till mods; den rike bofven visste att han var i en medbrottslings våld, och den fattige misstänkte den förres afsigter. Kaptenen sörjde, bittert öfver förlusten af sina pistoler. Hade han haft dem qvar, skulle saken lätt hafva kommit på redig fot. Nu är den djup nog), sade zigenaren och sprang upp, ur kalkbrottet, : Handlingen. var så oförmodad, att hans följeslagare spratt till, men han sade dock intet. Den förre tog skyndsamt den döda qvinnan ur åkdonet. Då månljuset föll på hennes anigte, tyckte mördaren sig deri läsa ett utryck af hån; ögonlocken voro endäst till nälften slutna, och det föreföll honom som om en hotande blick sköt fram derunder. Genom deras gemensamma bemödanden kastades den liflösa kroppen ned i den ohelsade grafven; den föll med detta dofva, tuna ljud, som är eget för en död menniska, lå den faller på jorden. I samma ögonblick hördes ett gällt skrik. Mördaren daärrade häftigt.