Aftonbladet – 18 augusti 1859, sida 2

Om man kan säga att Paris är i lägret vid S:t Maur, såkan man också säga, att lägret vid S:t Maur-till en del befinner sig i Paris. Soldater och officerare från italienska lägret ser man i mängd på alla gator, alla bouleler, restau ner och kaffder. Man igenkänner dem genast p s solbrända ansigten — de öro nästan bruna som turkos — på deras nedsmutsade uniformer, i hvilka de på äkta franskt sätt ämna den 14 Augusti presentera sig. vid intåget, och på deras stolta ochsjelfkäramin. Stundom uttrycka äfven deras ansigten att de. finna.sig gäckadei sina förhoppningar, hvilket koms mer deraf att de goda parisarne väl begapa och beskåda dem, men också stann: dervid och icke på annat sätt uttrycka sin sympati och sin beundran. Svårast träffade detta turkos. På kaffgerna och värdshusen, der de tyckas företrädesvis älska att vistas, måste de nu betala, I Italien — mena de — var det mycket billigare, hvilket var naturligt, då man der alltid betalte-för .dem; och-var-glad, om de dermed åtnöjde sig, Värden på ett. kaftå vid Boulevard du Temple lät hänföra sg af anblicken utaf de första turkos. att gifva tre afidem fri traktering. Följande: dagen infunno sig 200 turkos, som alla plägade sig på bästa sätt, men sedan icke ville betala. De åberopade sig. på den fria förtäring. soms des ras kamrater dagen förut erhållit. Några zuaver, som voro derassledsagare; bemedlade saken, och värden erhöll betalning för åtmins stone en del: af sina. varor. Turkos dricka icke vin. En spefogel trakterade några af dem med champagnes Till slut fingo de veta att. champagne är. vin, och den som, bjudit dem kunde endast genom enhastig flykt rädda sig undan deras raseri. Dylika scener med mer eller mindtekomisk utgång inträffa i Paris: alla dågår sedan turkos ditkommo. Likväl, tyckes en god dsciplin vara bland dem införd, ty åtminstone Hittills har man icke hört omtalas några excesser af dem. Italienska armåns officerare och soldater hålla sig föröfrigt muntra. De tycka om att tala om sina ä ventyr och faror. De kunna icke finna ord för att skildra den hänförelse. som mötte dem vid ankomsten, till. Piemont och endel af Lombardiets städer. Landtfolket i Lombardiet visade dem mindre tillgifvenhet, och-ju närmare de kommo venetianska området -desto mindre sympatier egnades dem. Vid återtåget hade dessa känslor undergått någon förändring. Landtfolket var alltjemt detsamma, men den hänförelse, som de väckt vid sinrankomst, var försvunnen, Med trupperna hade också de franska tidningarnes korrespondenter återkommit från Italien. Bland dem är Leonce Dupont, som alltid skref sina bref till Pay, midt i värsta kulregnet. Vid fälttågets början hade han ett eget äfventyr. Han befann sig vid Garibaldis trupper i norra Lombardiet. Han begärde en passersedel af generalen för att begifva sig till det af österrikarne ännu besattaMilano. Garibaldi trodde att Dupont begärde detta pass i förmodan att generaen skulle endast med sin egen styrka och helt snart intaga Lombardiets hufvudstad. Detta smickrade den tappre partigängaren, och Dupont erhöll sitt pass, med hvilket han genast begaf sig på väg till Milano. I grannskapet af denna stad stötte han på en österrikisk post. Stolt framvisade han Garibaldis pass och blef liksom slagen af åskan, då man förde honom till citadellet i Milano. Till lycka för honom inträffade-snart: derefter slaget vid Magenta. Österrikarne glömde honom vid det Kastiga aftåget; milanesarne befriade honom och förde honom med Garibaldis pass, som man fann i citadellets bögvakt, i triumf till Milanos bästa hotell, der han tre dagar gästade på stadskassans bekostnad.