Aftonbladet – 17 augusti 1859, sida 2

Han kan Häfva fallit ned-genom det fönstret han talade. omp, menade: Kit. Då skulle vi säkerligen hafva hört något buller, Svarade Chärley; rätten är ju så lugn; att intet löf skulle kunna. röra. sig, utan att vi hörde det. q De samtalande blefvozbefriade från Vidare oro genom åsynen af Kelf och gossen ,Watson uppe i almen; denförre nedsteg först, ty hans följeslagare, som kände den klena beskaftenheten af hans mod, sökte, sedan de väl voro utkomna i trädet, omintetgöra hvarje hans försök satt återvända till taket, genomatt hålla sig öfver honom. ser Sålunda motad. på ett håll och uppmuntrad på ett annat genom vänliga: ord af de unge männen under trädet, steg Jem ned, och några. få minuter, sedan de först blifvit -honom. varse, stod han bredvid-dem. Se sån, sade hans befriare med en förnöjd min, här har jag honom nu, frisk och sund; det var minsann intet lätt arbete att få honom med mig — han har ej mera mod än en hare., Jem hörde beskyllningen med mycken undergifvenhet. Nå väl,, sade Kit, då;den stackars ynglingen någorlunda hemtat sig, träffade du de goda fruarne, som varit så vänliga emot dig ? ön en nickade jakande: Och du gaf dem väl den vackra näsduken ? Han nickade åter. sv Gåfvo-de dig. ingenting tillbaka?, Jon, svarade den stackars fånen; men-låt mig få behålla det .fa a Det lofvar jag att du skall få göran, wutropade den förre ifrigt, Jag skall icke taga det af.dig; Jem — låt mig blott få-se det. Halft ovilligt-tog-Kelf upp ur sia ficka det