Aftonbladet – 16 augusti 1859, sida 3

ligare än mörkvet, och ban gömde ansigtet i sina händer, för att, om möjligt, qväfva sitt begär att ropa på hjelp emot de inbillade fasor, som omgåfvo honom. Jem skall dö här,, klagade han ofta för sig sjelf — Jem skall dö här., Hastigt föll det honom in att upprepa de stycken han kunde påminna sig af den bön de goda fruarne lärt honom; han sjönk ned på sina knän och frambar i afbrutna meningar sin oskyldiga bön om beskydd, till den makt, om hvars tillvaro han så länge lefvat i djup okunnighet. ) Den arme ynglingens bleka drag skulle hafva varit ett värdigt föremål för Rembrandts pensel, der han knäböjde midt under fönstret; ett bländande månsken strömmade ned öfver detta lidande ansigte och framställde det i den starkaste belysning, midt i det. omgifvande mörkret. Medan han så låg, hörde han, liksom från luften öfver sig, sitt namn hviskas. : Kelf darrade häftigt; de milda, unga qvinnorna hade lärt honom att goda englar vakade öfver de olyckliga, och i sin enfald trodde han, att någon. sådan nedstigit för att trösta honom: Det var emellertid James. Hans följeslagare hade, ehuru motvilligt, tillåtit honom att stiga upp på taket, genom att först klättra upp i en hög alm, hvars väldiga grenar sträckte sig deröfver. Hör hit! Kelf! Kelfby sade gossen; se uppåt och var inte rädd. Hvarföre ligger du så der på knä? Har din herre stängtin dig? känner du inte igen mig? Det är jag — Watson. 4 Fången vågade slutligen upplyfta sina ögon, och ett glädjerop frambröt från hans läppar, då han såg hvem det var. James hade ofta varit hans lekkamrat ute på fält och backar, som omgåfvo gården och hade alltid bemött honom med välvilja. a Tala icke, hviskade ban; husbonden är dernere. Åh nej, Jem, det är icke så, svarade hans vän; jag har just nyss sett honom lemna hu