Aftonbladet – 16 augusti 1859, sida 3

Den var låst. De äro i säkert förvar mumlade han och återvände till det rum han nyss lemnat, för att på den döda qvinnan söka efter nyckeln. Men den fanns icke. Alldeles ursinnig till följd af sin svikna förväntan, vände han ut och in på hennes fickor, skakade hennes kläder och letade öf-. ver hela mattan — i den tro, att hon möjligtvis tappat den under striden — men allt med samma resultat. ; Fullt beslutad att beskydda fångarne för något nytt försök att skada dem, hade Bet gömt nyckeln, innan hon sökte en förklaring med sin herre. Den massiva ekdörren med sitt starka lås — dessa försigtighetsmått som han tagit, för att förekomma de båda fångarnes flykt — visade nu sin duglighet. De unga flickorna utom mördarens makt, och i sitt raseri förbannade han sin tanklösa häftighet att icke först hafva försäkrat sig om nyckeln. I hans bedröfvelse fanns id e en skymt, hvarken af medömkan öfver hans offer, eller af ånger öfver hans brott. Helsman återvände till dörren och gjorde flera fruktlösa försök att öppna den med våld: den emotstod hvarje bemödande, och det var tydligt att han icke utan hjelp kunde hafva något hopp-att lyckas. Men till hvilken skulle han vända sig derom? : Denna fråga var allvarsam nog, isynnerhet som han ganska väl fann, att hans lif berodde på lösningen deraf. Allt som faran blef mera tydlig, aftog mördarens bhäftighet, och han blef kall och beräknande. Hans första tanke var attsöka bjelp af Kelf, tilldess han erinrade sig att han icke kunde lita på hans tystlåtenhet, äfven om han hade baft tillräcklig styrka att bistå honom — förslaget förkastades således; nästa person var en karl, som fick beboen stuga långt bort på hans egot — en stark, beslutsam man; men af ett ganska tvetydigt anseende, vid namn Jack; samme vildsinte sälle, för hvars våld