Aftonbladet – 15 augusti 1859, sida 2

en gåfva från sin älskare — en näsvis, påflu-. gen skurk, Sörå fedån gjort oss någon förargelse i London. . Var det tiödvändigt att föra hit den flickan också, sir? frågade qvinnan. Hm! kanske inte just alldeles nödvändigt,, svarade hennes herre, ocn kunde jag hafva förutsett — men i alla fall var det den vigaste ihetoden. Du har inte varit inhe hos dem på länge, tror jag ? Nej, inte sedän er hemkomst.n Kapten Helsman funderade en stund, hvarefter han fortfor. Det är för sent att göra deti afton, ty vår plan måste utföras i all stillhet. Den usla qvinnans ansigte förblef oförändradt. Ej det ringaste uttryck eller en enda min förrådde hennes hemliga fasa öfver det brott, som. han så tydligt syftade på. En långvarig vana af sjeltbeherrskning satte henne i stånd att dölja sin rörelse. Du har väl qvar den flaska jag gaf dig? tillade han. Bet tog upp den och lät honöm se den: Godts, sade kaptenen; i morgon -kan du förnya ditt besök hos dem och säga att jag åter rest bort. Detta skall förtaga alla misstankar och förklara hvarföre du dricker te och tillbringar aftonen med dem. Det öfriga är lätt Mm En Hvad skall jag göra af dem, då de äro döda ? frågade vina med ljudlös röst. Lemna detta åt mig, svarade hennes husbonde. . Har du glömt kalkbråttet ute på godset? En gång begrafna, skola tjugofyra timmår göra dem oigenkänneliga. Du förstårmig? Ja, utröpade den förra — endastallt för väl. År detta brott alldeles oundvikligt? Oval och medlida SE utbrott af samvetsande; de ä Nå, än sedan? ; äro båda så ungal