Aftonbladet – 15 augusti 1859, sida 2

on landen kom han med ett filosofiskt lugn till det resultat, att det säkraste vore att bringa benne ur vägen, och som ett nödgändigt tvång, hennes vän, Nancy, tillika. Det har icke varit min mening, mumlade ban. Jag törstar icke efter hennes blod; bön har aldrig retat mig. Det är det obevekliga ödet, som fordrar, det, under hvars jernspira vi alla lyda. Stackars flicka! tilllade han, kunde jag hysa deltagande för någon mensklig varelse, skulle jag beklaga henne att hon någonsin korsat min bana; men då hon nu gjort det; är ock hennes-: dom fälld. Må hon beklaga sig öfver sitt eget olyckliga öde och ej öfver mig ; mitt fel är det icke.n Med denna reflexion gick ban obesväradt in i huset med ett ansigte så lugnt som om den handling han beslutat sig för varit den dygdigaste i verlden i stället för det svartaste brott en man kan begå. Sedan han inkommit i sitt arbetsrum, ringde han två gånger efter kaffe. Hushållerskan, som kände hans vanor och sällan retade honom genom att låta honom vänta, infann. sig genast dermed och satte ned brickan på bordet, hvarefter hon ämnade gå lika tyst som bon-kommit, då han vinkade åt henne att s anna. Qvinnan rodnade lätt och blef derpå dödligt blek. Det vexlades sällan några ord emellan herre och slafvinna, om icke Kon emottog hans befallning till något nytt brott eller Han ansåg sig behöfva skrämma Upp benne genom några hotelser, då ban tyckte sig fiona att hennes vaksamhet behöfde väckös, eller att hennes trohet var vacklande. Bet, sade han, till trots för våra bemödanden — kom ibåg att jag inte klandrar dig derföre — hafva misstankar uppkommit att mies Cheerly hålles gömd här. Verkligen, herre! Den fånige Kelf har gifvit hennes kamrat