Aftonbladet – 13 augusti 1859, sida 3

Den ör er. Jag ger den åter och Naneyb utropade den stackars fånen, färdig ;att börja dansa af glädje; han såg på dem ett ögonblick och utbrast i ett bögljudt skratt; :Kanske var han alldeles häpen vid tanken, att hatt kunde hafva någonting att skänka sina vänner. Jag fruktar att jag ej kan taga emot denp, tilläde hon. : Ack jo, min! riktigt minb Jag är rädd-du tagit-den af din herre. Nej, nej; den -beskedlige unge Herrn, som höll hästen, då den ville springa bort med mig, gaf mig. den, svarade fånen; har talade vänligt med stackars Kelf. Hvem är han? frågade Nancy ifrigt. Kelf visste intet derom. Får du se honom mera? Han kunde ej säga det. I alla falln, sade miss-Cheerly; som fattade Kits mening: med att gifva bort näsduken, bör du hafva någonting att gifva: bönom i stället, då du träffar honom;vi böra alltid vara vänliga emot -dem, som äro det emot 088.D Hon bad sin vän om ett litet nålhus, som Kit gjort åt henne, och ehuru Nancy gissade äfitdamålet; hvartill miss-Cheerly ämnade det, lemnade hon det med smärta ifrån sig — det var likasom hon skilts från en kärsvän. Gif honom detta,; sade den unga flickan och lade det i fickan på hans jacka; gifve Gud, tillade hon för sig sjelf, att det ej må komma för sent! Kelf nickade, likasom för att säga alt han förstod henne. : Kaptenens röst hördes nu nedan örtrappan; han ropade åt honom att komma ner. Ynglingeti darrade och lemnade skyndsamt rummet samt riglade dörren efter sig, som han var befald. Hvad har du pladdrat om deruppe? frågade hans herre med mörk blick, då den arme stackarn kom ned för trappan. Ingenung, herre. Goda fruar lära Jem sina böner: det är allt N 2