Aftonbladet – 12 augusti 1859, sida 2

Sn äro underkastade och som så få af oss kunna rätt göra oss reda för. , z Så snart tillbakad, anmärkte generalen. — Är du redan trött af landet, min bästa Alfred? En affaire de famillen, svarade den unge mannen. Min syster skall gifta sig med baron de Rochemont. Detta fägnar mig att höra, utropade hans onkel. Förbindelsen. är oklanderlig: det är ett af de äldsta namn i Frankrike. Ah! Ingen fara för en mesalliance inom vår gren af familjen, min onkel. Hans frände såg missnöjd ut; madame de Courcie endast log. — Och när skall denna glada fest ega rum? frågade hon. Om fjorton dagar. På slottet? Nej, i Paris,, svarade vicomten. Min mor och syster komma i morgon. Det har blifvit bestämdtp, tillade han med en förvöjd ton, att båda familjernas medlemmar skola vara närvarande. Denna underrättelse ingaf madame de Courcie mycken oro; denna. familjefest skulle försätta henne i nödvändighet att bära sina juveler, och hon hade dem ej: längre i sina händer — kaptenens snikenhet hade tvingat henne att afhända sig dem. Vicomten hade länge misstänkt att de ej funnes hos henne, och ett bref, som Helsman tillskrifvit honom, hvari han framkastade några mörka vinkar om vissa vigtiga papper, rörande hans onkels förmögenhet, hade befästat honom i hans misstankar. Samma afton hade han sökt angifvaren i hans bostad, men som våra läsare veta, kom besöket för sent; brefven Voro redan förstörda och bofven på vägen till England. Tillåt. mig lyckönska er; general, sade grefve de Lilini, som hört sista delen af detta samtal och fullkomligt fattade Adelaides förlägenhet. Jag anser att fru grefvinnan och hennes son hafva handlat alldeles rätt. Det är alldeles i sin ordning att bröllopet firas i Paris med all den eclat, som anstår båda kontrahenternas rang och förmögenhet.