Aftonbladet – 12 augusti 1859, sida 2

Jag skulle hafva föredragit att det egt rum mera enskilt, anmärkte generalen; men då min syster tänker annorlunda, kan jag naturligtvis ej sätta mig deremot. Er fru är säkerligen icke af samma tanke, svarade spanioren. Ehuru mera likgiltig för prakt än de flesta af hennes ålder oeh kön, kan hon icke annat än finna nöje af att bära de sköna juveler jag så ofta hört vädka beundran och afund i Tuilerierna. General de Courcies maka kastade en förvånad blick på honom; antingen inneburo hans ord en grym ironi, eller ock voro de ämnade att ingifva henne en stråle af hopp — hon visste ej hvad hon skulle tro. Allt detta föreföll Hari y och hans vän högst naturligt, ja till och med ytterligt trivialt; så är det: i lifvets drama gifvas några af de vigtigaste scenerna inför våra ögon, utan att vi ana att de medspelande äro en scåne. xOroa er icke, hviskade han till henne, då han en timma senare förde henne till vagnen; er makes slägtingars onda anslag skola göras om intet. Ni skall bära edra diamanter,. Adelaide, och ädelstenarne på er drägt skola ej stråla af en renare klarhet än det bjerta, som klappar derunder. Jag kan icke tillåta denna uppoffring för min skull,, svarade hon: ni har redan räddat mig från en fara. Säg icke så, jag ber er! afbröt hennes ledsagare; ni glömmer att jag har rättighet att erbjuda er dem. Rättighet! upprepade hon. Ja, den som ömsesidigt lidande förlänar. När lord Charles Murray af.sina vänner fick veta att hötel de Rohens dörrar ej längre voro. stängda för honorn, fann han knappt ord för sin tacksamhet. Han förklarade sitt sår vara läkt, kände sig stark nog att lemna sitt rum och ville redan följande torsdag vara dem följaktig på deras besök derstädes. Men hvadskola doktorerna säga? Må f—n taga doktorernal utropade den unge ädlingen. Dock, det vill jag ej heller sägar, rättade han sig sjelf, rehurujag är viss.