Aftonbladet – 11 augusti 1859, sida 3

RV RNE RE Ni far till hertiginnan de Rohan i afton, sade han. Jag har ijofvat generalen det, svarade hon. Låt mig då åter se er glad, tillade hennes räddare, i det han blickade på henne med ett uttryck af ömhet som talade om en känsla, starkare än vänskap, men utan en enda skymt af passion. Det skall blifva härligt att ännu en gång få se solen, utan att den skymmes af moln — att se de drag, hvilkas minne är så djupt inristadt i mitt hjerta, utan att sorgens töcken fördunklar deras skönhet. Han vidrörde lätt hennes panna med sina läppar; det var en kyss, sådan en far kunde gifvit sitt barn, en broder sin syster; dock rodnade general de Courcies maka, då hon emottog den. Det var synbarligen något starkt band af sympati emellan dessa båda, uppkommet genom minnet af fordna dagar och fordna tilldragelser; ett af dessa osynliga, men fasta band som : stundom förenar tvenne hjertan långt sedan hvarje förhoppning försvunnit — en kedja som frånvaro och pröfningar gifva ökad styrka — skall väl ens döden kunna bryta den? Har ni träftat generalen?. frågade husets värdinna. Hon visste att han icke hade det, men frågan framställdes med afsigt; den återkallade grefve de Lilini till sig sjelf och väckte honom ur en dröm, i hvilken måhända sakpaden hade en alltför stor andel. Jag får träffa honom. hos hertiginnan-, svarade han med ett melankoliskt leende; der jag ock önskar få presentera de båda unga engelsmän jag redan nämnt för er. Kom i tid, ty Marie de Trouville önskar er medverkan i utförandet af en plan, som vi uttänkt att förmå hennes tant att emottaga lord Charles Murray i sitt hotell. Har ni ej hört nyheten ? frågade baronessan lifligt. Den stackars lord Charles är... Som jag hoppas snart återställd,, -afbröt hennes gäst. Ryktet om hans död var falskt och troligen utspridt för några afsigter, som