Aftonbladet – 11 augusti 1859, sida 2

de, och hvilken så länge varit en förskräckelse för alla tjufvar och bedragare i Paris, i detta ögonblick var i försalen — ja nästan kunde höra hvad som talades. Det ringde. Se efter hvem det:är, sade Helsman lugnt, .och skulle det vara den jag väntar, så kom väl ihåg att jag ej är hemma för någon anvan. Uppassaren gick, men återkom i samma ögonblick och medförde grefve Lilini. Detta var ett oförmodadt nöje!, utropade bofven med förbindlig röst. Får jag fråga hvilken lycka jag har att tacka för äran af ert besök? Jag trodde ni blifvit underrättad deromp, svarade spanioren. Nej. Har ej madame de Courcie skrifvit till er? Ha, för djefvulen! tänkte kaptenen inom sig, ej särdeles förtjust attuppgöra saken med en sådan agent, han har hennes förtroende! Jag måste vara på min vakt. Du behöfver inte vänta, Frangois,, sade han högt. Uppassaren lemnade rummet. De båda herrarne stodo en stund och sågo på hvarandra under tystnad, liksom två gladiatorer före stridens början, och som de noga beräknat sin motståndares krafter. Engelsmannen bröt först denna tystnad. Ni har icke ännu besvarat min fråga, herr grefve, sade han i en ytterst höflig ton. Nej, ni har rätt, svarade hans gäst. Jag är här såsom vän till ert offer för att återfå vissa bref, som ni på ett vanhederligt sätt fått i edra händer och som ni drar nytta af i ännu nedrigare afsigter. Ett sådant språk är bögst ovanligt mellan män af ära.n Äral upprepade spanioren ironiskt, tjufven och förtryckaren pratar om ära! Förlamar ej detta ord er tunga? Framkallar det icke blygselns rodnad...? men nej, bvad säger jag? fortfor han, hastigt rättande sig, der ingen blygsel är, kan ej heller någon rodnad finnas.