Aftonbladet – 11 augusti 1859, sida 2

Det finnes menniskor som aldrig glömma en oförrätt, verklig eller inbillad, och han var en af dem. Ehuru middagstiden redan var förbi, satt den listige ränksmidaren ännu vid frukostbordet. Han hade framför sig enbutelj Lafitte och qvarlefvorna af en gåslefverpastej från Strassburg. Nå väl, Frangois,, sade han och fyllde sitt glas, hvad nytt ? Det händer ganska litet som förtjenar detta namn, svarade uppassaren. Paris är så tyst och enformigt som en begrafning efter revolutionen, Men vänta! tillade han, liksom hade han hastigt erinrat sig något; monsieur har icke varit ute i dag och har troligen ej hört att milord är död. Hvilken lord ? frågade kaptenen kallt och höll sitt glas emot dagern för att beundra vinets rubinröda klarhet. Milord Murray. Utan att röra en enda muskel i sitt ansigte förde mördaren med stadig hand glaset till sina läppar och tömde det. När dog han? frågade han och satte ned det tömda glaset på bordet. Nu på morgönen, svarade Frangois. Det tycks som om någon åder, som blifvit skadad, hastigt brustit; inom ett ögonblick var allt förbi. Stackars cherre! så ung, så rik! Jag hoppas, monsieur, att de skola eriapia mördaren. . Jag vill hoppas det, svarade hycklaren. Jag skulle gerna vilja se honom guillotineras, anmärkte Francois. Vid detta naturliga utbrott af harm erfor gentlemannen en obehaglig ryckning i nacksenorna. Sedan revolutionen, fortfor den förre, är det inte hälften så många engelsmän i Paris som förr, och hädanefter blir det ännu färre. Men mördaren blir nog tagen, monsieur, jag är säker på att han blir det! upprepade talaren. Ack om bärå öfversten vore qvar i polisen! Föga anade han att den person han nämn