Aftonbladet – 11 augusti 1859, sida 2

Detta är en förolämpning, herr grefvel Nej, jag kan endast förolämpa min like, svarade den förre med fullkomligt lugn. En hotelse således I Jag hotar aldrig — jag träffar genast, svarade hans gäst. Men vi förstöra tiden. Jag har penningarne med mig, ty ett löfte af den dam, som förbundit sig att lemna er dem, måste hållas. Fort, karl, tag ert rof och gif mig brefven. Lilini öppnade sin plånkok, och utan att egna någon uppmärksamhet åt den verkan hans sarkasmer kunde göra på Helsman, började han räkna upp banknoterna. Ni kan spara er detta besvär, sade den sednare, ursinnigt uppretad. Jag tänker ej lemna dem ifrån mig. Här är summan — femtusen pund, fortfor spanioren. Jag har redan sagt er att jag ej ämnar emottaga den. Ni afsäger er den således? sade hans gäst. Ja bestämdt., Grefven lade banknoterna tillbaka i plånboken och stoppade denna i fickan. Nåväl, då ni förkastat penningarne, återstår blott en sak: lemna från er brefven. Kaptenen utbrast i ett försmädligt skratt. ;Hvilken narr ni måtte anse mig vara, utropade han. Kan ni verkligen inbilla er, att jag skulle låta skrämma, eller lura ifrån mig de bevis, som göra mig till herre af madame de Courcies goda namn och rykte? Hon har illa valt sitt ombud, så väl som hon borde känna mig. Den dam ni förolämpar, då ni vågar uttala hennes namn., anmärkte hans gäst med orubblig köld, har icke valt mig till sin budbärare. ; Verkligen ?osade bofven i det han med: vårdslös liknöjdhet tände sin cigarr. Jag erbjöd mig sjelf dertill. Och tillåter ni mig fråga hvarföre ni gjorde det? frågade Helsman, Behagar ni en cigarr, herr grefve? xJag gjorde det, emedan jag känner er,,