Om Talsvenskan. AE R. v. K. IV: Tidskriften Samtiden, 3:dje häftet för i år, innehåller, under titel: några nutidens företeelser inom modersmålet. (Ilj, en uppsats egnad åt de af mig framställda åsigterna om förhållandet mellan svenskt taloch skriftspråk. Med verkligt nöje set jag artikelförfattaren medgifva, att frågan eger stor vigt och intresse. Mycket vore redan vunnet, om genom striden åtminstone den så länge rådande liknöjdheten för vårt språks formlära kunnat i någon mån skingras. Jag säger med flit: för formläran; ty för språkets bästa i andra afseenden har redan länge intresset vasit vaket. Så har t. ex. utrensningen af främmande ord nära nog blifvit en nationalsak. Utan allt tvifvel är också denna ifver för språkets renhet välgörande och vigtig, i synnerhet om den vill inskränka sig till bortskaffandet af sådana främmande ord, för hvilka det finnes fullt motsvarande, ännu lefvande, inhemska ord att begagna i stället. Att bilda nya inhemska ord med kraft att fortlefva lyckas — det är min tro — nästan aldrig af föresats eller med öfverläggning, utan tillkommer verkligen ett sådant nytt p så sker det liksom händelsevis. Saken är i min tanke dep, att om ett begrepp uppkommer, om t. ex. en uppfinning görs i Sverige, så får begreppet, uppfinningen nog vanligen ett svenskt namn. Man behöfver sannerligen alls icke frukta, att hvarken vårt eller något annat språk i denna. mening förlorar sin bildbarhet,. Förmågan och driften att bilda ord är allt för djupt nedlagd hos menniskan, för att den någonsin skulle kunna vägra att göra sin skyldighet, så snart den af verkligt behof påkallas. Kan man väl föreställa sig möjligheten deraf, att t. ex. ett nyuppkommet föremål skulle bli utan benämning, d. v. s. menniskorna skulle gå der i alla tider och se föremålet, men ändå aldrig hitta på något ord att benämna detsamma med? Men händelsen är den, att den nya uppfinningen, det nya begreppet vanligen kommer till oss utifrån, och så följer namnet med. Stundom öfversätter man detsamma, då det så passar sig; stundom åter, der detta ej genast otvunget låter sig göra, bibehålls det främmande ordet för den främmande saken. Blir begreppet dock verkligen inbemskt, så ompräglas snart ordet med, och småningom allt mer och mer, och får svensk stämpel och svenskt utseende om också från början ett lån. Det vore väl ändå nog långt drifven ifver för det fosterländska, om man ej skulle vilja tillåta något annat silfvermynt göra tjenst som bytesmedel i Sverige än det, som vore myntadt af Sala silfvergrufvas afkastning? Hvad sägsom t. es. de aldeles omstämplade: prest, bibel, socker, bommull, sprit o. 8. V., eller om de ännu lätt igenkänbara: Major, student, kollegium, orden, maskin o. 8. v.2 Nå sådana bäfdvunna lån vill väl ingen heller på allvar försöka att få bort. Men kan det icke hända, att ett och annat nyare låneord småningom blir lika hemmastadt och sammanväxt-med våra föreställningar? Hvad sägs t. ex. om det ord, som tills dato troligen är det yngsta uf dem, vi lånat, det i Sverige blott några månader gamla: telegram ? — Må dock ingen häraf ta sig anledning att tro, eller åtminstone att påstå, att jag förordar en öfversvämr af främmande ord. — Jag