förbrytelser och förseelser af en eller annan sådar beskaffenhet icke kunde till de allmänna domstolarne öfverlemnas, utan måste blifva föremål för krigsrätts behandling, samt att i många delar af riket saknas både befäl och stamtrupp på närmare håll, och att deras resor, som icke kunde äskas utan ersättning. således skulle bekostas; så måste man antaga att de utgifter, som blefve en ovilkorlig följd af sådana öfningars ordnande i rikets 2368 socknar, skulle blifva så oerhörda, att de icke på långt när kunde anses motväga de ringa fördelar, som möjligen härigenom skulle vinnas. Härtill komma de svårigheter och kostnader, som otvifvelaktigt måste förorsakas genom nödvändighe ten att anskaffa ändamålsenliga förvaringsrum för gevärspersedlarne samt att anställa en personal till dessa persedlars vård. I betraktande af allt detta och då komiten, genom sitt förslag om inrättandet af en elitkår bland beväringsmanskapet, sökt bereda tillfälle för dem, som sjelfva önska utbilda sin vapenfärdighet, att på ett mera ärdamålsenligt öch mindre kostsamt sätt uppfylla denna åstundan, har komitån ansett de olägenheter och kostnader, som af de nu ifrågaställda, socknevis skeende öfningarnes införande måste uppkomma, vida öfverväga de fördelar, som derigenom möjligen kunna vinnas, och fördenskull icke funnit skäl att tillstyrka vidtagandet af några åtgärder i sådan syftning; vid hvilket förhållande komiten ej heller trott sig böra framlägga något förslag till ordnande af sådana öfningar. Slutligen har komitån föreslagit att med ändring af nu gällande stadgande, om den tid, inom hvilken beväringsmönstringarne böra vara afslutade, konungens befallningshafvande skall ega utsätta mönstringsförrättningarne å de tider och ställen, som efter inhemtande af nödiga upplysningar från vederbörande befälhafvare för de inom länet förlagde regementen och kårer finnas lämpliga; att beväringsskyldig vid uppbåd till vapenöfning skall tillhöra det vapen eller den kår, inom hvars beväringsområde han vid uppbådstillfället är mantalsskrifven eller har sin vistelse, utan af-. seende derå att han tilläfventyrs förut undergått vapenöfning; att då Kongl. Maj:t bör vara oförhindrad att om stridskrafternas användande så förfoga, som honom ändamålsenligast synes, uti beväringslagen måtte inrymmas rättighet för Kongl. Maj:t att när rikets försvar sådant fordrar uppbåda och uttaga äfven större eller mindre del af hvarje beväringsklass, vare sig från hela riket eller vissa landsorter; att i följd häraf det nu gällande inskränkande stadgandet, om beväringsmanskapets uppbådande till tjenstgöring efter samma gande inom armåns och flottans beväringsområden, hädanefter skall försvinna; att, om några af de utskrifna äro vanfrejdade eller för liderlighet kända, de må kunna uteslutas ur led med de öfrige beväringskyldige och antingen särskilt vapenöfvas eller till andra lämpliga arbeten användas; att beväringskarl, som under krig tjenat på ledigt nummer eller rote och som åstundar att i numret qvarstå, ej må kunna detsamma af rusteller rotehållare förvägras; samt slutligen att hälften af alla de viten och böter, som i beväringsförfattningarne äro stadgade, skall afsättas till bildandeaf en invalid: pensionsfond för dem af beväringsmanskapet, som under sin tjenstgöring erhållit sådan skada, att de derigenom blifvit i mer eller mindre mån oförmögna att sig med arbete försörja, samt för i krig aflidne beväringskarlars enkor och barn, dock utan att sådant för närvarande bör medföra någon rubbning af den beväringsmanskapet redan tillerkända: rätt till understöd från krigsmanskassan eller amiralitetskrigsmanshuskassan. Till slut har komitån öfverlemnat förslag till dels ny lag angående inrättandet och utskrifningssättet af allmänna beväringsmauskapet, dels ock ny förordning angående beväringsmanskapets mönstringar m. m. Betänkandet är beledsagadt af tre reservationer. Öfversten, friherre Axel Rappe har reserverat sig mot komitens ordförandes vägran att låta komma till komiterades öfverläggning ett af honom väckt förslag, att hufvudgrunderna för upprättandet af en landtstorm måtte beväringslagen intagas. — 1 denna reservation har brukspatron Indebetou instämt. Riksdagsfullmäktigen Anders Gudmundsson bar reserverat sig mot förslaget om tillåtelse för beväringsskyldige att frigöra sig från sin beväringspligt mot en afgift af 60 rdr rmt. Anseende att landets beväring med den nu öfliga tid för vapenöfning icke kan motsvara sitt ändamål och att en något fullständigare krigarebildning är behöflig, föreslår han att . ex. hälften af första ålderklassen, 10.000, irligen skola uttagas, först ibland frivillige och, om antalet icke dermed fylles, sedan efter öfverenkommelse eller lottning, för att vapenöfvas, samt att resten eller andra hälfen skall erlägga till beväringsfonden en afvift för de eljest förspillda marschoch öfvingsdagar; hvarförutan den oöfvade delen ff beväringsmanskapet under beväringsåren kulle i sin skyldighet qvarstå i reserven, för utt i händelse af behof törst då öfvas och användas till försvaret. Bland det uttagna beväringsmanskapet skulle som eliter ett tillräckigt antal utses till andvändbart underbefäl och gifvas en vidsträcktare och större öfning nedelst beväringsfonden, hvilken skulle vara underkastad samma granskningsrätt som öfiga åtafsmedel. Reservanten säger sig hafva nom komiten framhållit allmogens, af bondetåndet uttalade önskan, att beväringsynglinsarne borde tillåtas på ett års möte afsluta ina vapenöfningar, och han anser betänklig len föreslagna kontrollen öfver beväringsyngingarnes flyttning medelst kronolänsmännens illsyn deröfver och utlemnande af beväringsesked mot en lösen, hvilken hitintills.okända ålaga han anser skola föranleda allmänt nissnöje. Nat ifråtakatta införandet af emenme enryps