Hvad samtidsförfattaren dock framförallj har emot. mig, är, att jag tillämpar i skrift mina åsigter. Han trof, att man gör bäst och rättast, om man tills vidare ser saken an, medan dock alla de som känna sig ega förmåga och kallelse dertill böra diskutera och utreda förhållandet, som emellertid icke kan förbättras förr, än formstriden så blifvit löst, att fredsvilkoren inregistreras i våra språk. läror, — såsom fallet hittills varit endast med antagandet af en ändelse för alla sex personerna i verbernas tempora, detta dock. blott i några få språkläror (deribland icke Svenska Akademiens), — eller, med andra ord, icke förr än denna formförenkling ingått i undervisningen., — Ja, det är detsamma, som att påbjuda en evig status quo! Först och främst vet jag ty värr icke i hvilka språkläror samtidsförf. funnit personaländelsernas bortläggande inregistreradt? Visserligen finns i en del språkläror (se härom Om Språkfrågans sid. 106—108) angifvet, såsom ett faktum är, att i vårdslösa talet, folkspråket, o. s. V. pluralen af verberna vanligen ej nyttjas; men om det är detta Samtidsförf. menar med sitt inregistrera, så finns en sådan inregistrering lika väl i Svenska Akademiens, grammatika som i någon annan. Se densamma sidd. 72—74 der man läser: S 6. Om skiljaktigheterna mellan det regelbundna och det hvardagliga uttalet; — — Hit hörer isynnverhet verbets nyttjande i singularet i stället för pluralet, t.ex. Di ä, Di va, Di ska; Vi eller di gaf, tog, såg, stod, for, kom, lät, feck, geck, sprang, kan, bör, vill. Men nämnda grammatika låtsar dock som om: den trodde, att detta bruk vore tillkommet för att åstadkomma förkortningar och hopdragningar,. Derföre anförs ej heller något tvåstafvigt presens, d. v. 8. ett sådant, der singularen i stället utgör en: förlängning t. ex. Vi målar, bygger, reser i stället för de en bokstaf kortare: målay bygga, resa. Hvad är det, tror samtidsförf., som våra språkläror, erkänner såsom rigtigt och lofligt att begagna? Jo, det, som redan allmänt är i skrift begagnadt! Skulle man då vänta med att begagna talspråkets former i skrift, tills språklärorna tillåter det, så vill det säga detsamma som, att man skall dröja med början af talspråkets tillämpande i skrift, tills nämda talspråk redan är allmänt -begagnadt i skrift! På det viset kommer man allt långt! Må vi då tills vidare ha dessa två olika språknyanser, en för talet och en för litteraturen; fortsätter samtidsförfattaren. Ja visst! Men detta hindrar väl icke, att den, som vill, kan få äfven skrifva på den nyans, som allmänt nyttjas för talet. Ges det väl något bättre och pålitligare sätt att verkligen komma på det klara med :afseende å de reglor, som denna nyans följer? — Helt och hållet tycks då ej heller samtidsförfattaren ogilla detta sätt att gå till väga. Atminstone tillämpar han sjelf talspråket i skrift, ögonblicket efter det ban förkastat hvarje sådan tillämpning! Han fortsätter nämligen: och månne ej Hr v. Kremer gör skandinaviska folkena (sic!) orätt; då han påstår, att de nordiska språkena (sic!) — — Han begagnar der sjelf, som man ser, talspråkets pluraler i stället för skriftgrammikans folken och språken.