tror blott att ifrandet mot utländska ord kan gå för långt. Svensken eger ett fullkomligen inhemskt och egendomligt ord som heter lagom. I Må äfven rensningsifrarna nyttja detta förträffliga adverb. Vårt språkförråd egertusen tals oersättliga kolonister, och det är ej skäl, att härma spaniorerna och utdrifva våra morisker! Men der svenskt ord verkligen finns och lefver, må det med fröjd insättas i sina rättigheter! 3 Äfven för en del stafningsfrågor, såsom nyttjande af e eller ä, o eller å i vissa ord, har ofta och af många visats intresse. — Om ifvern för införandet af ett tilltalsord behöfver jag ej påminna. En hvar minnes den. — Alltså! I många andra afseenden har allmänheten redan förut med intresse omfattat vårt språks stridsfrågor; men formläran och dess bildningar, språkets sjelfva så att säga muskelsystem och rörelsemedel, har hittills varit en sak om hvilken ingen, utom grammatici ex professo, hittills fem minuter kunnat höra talas utan att gäspa. Det var af denna orsak som samtidsförfattarens uttryck om sakens bvigt och intresse fägnade mig. En skyldighet, liksom ett nöje, är det äfven för mig att erkänna det humana, på sak gående, och från all lidelse fria sätt, hvarpå samtidsförfattaren framställer sina några anmärkningar. — Må han då ej misstycka, om jag, endast för sakens skuld, på dessa anmärkningar afger mitt enkla svaromål. Hvad samtidsförfattaren yttrar angående syntaktiska olikheter mellan taloch skriftspråk. behöfver jag ej länge uppehålla mig vid, då han sjef påminner derom, att jag inskränkt mina bemödanden till formläran. Så mycket vill jag blott säga, att talspråkets då : ch då förekommande synder mot den på tankelagarna grundade satsläran, (-bland annat i afsende på ordens ordning, rätta användandet af de reflexiva pronominerna sin, sitt, sina, m. m. säger samtidsförfattaren), ingalunda är af någon stadgad beskaffenhet. Så snart en person, som nyss lät ett sådant fel undfalla sig, af en eller annan anledning föranledts att bemöda sig om att uttrycka sin mening klart, begår han d.t ej längre. Skriftspråketssyntax bar således i allmänhet rätt, och bästa beviset derför är just, att den har det ordentliga talspråkets vitsord för sig. — Samtidsförf. förebrår mig dock, att jag ej närmare bestämmer, hvad jag menar med det ordentliga talspråket. — Det är både lätt och svårt att ge en sådan bestämning! — När talar en person ordentligt? — Vid mångahbanda tillfällen. — Först och främst måste ingen brådska, eller häftig sinnesrörelse vara för handen. Talar han då t. ex. med en person, för hvilken han hyser vördnad; eller skall han för någon eller flera förklara sin mening vid ett tillfälle, då det är honom vigtigt, att han ej blir missförstådd, så kan man vara nästan säker, att han talar ordentligt. Men t. o. m., utan att behöfva göra så stränga inskränkningar, skall man nästan alltid träffa talspråket i dess ordentliga form vid hvarje, ej allt för flyktigt samtal mellan bildade, ej allt för nära bekanta personer. I alla händelser fordras naturligtvis långvarig uppmärksamhet; och ingen, som på allvar sträfvar att finna de reglor, som talspråket följer, lär väl såsom regel uppta en afvikelse från skriftspråket, hvilken han hört en eller par gånger. Först sedan man hört den hundratals gånger och af olika personer, må man börja att tänka derpå. Med någon fortsatt uppmärksamhet skall man sedermera snart kunna förvissa sig om, huruvida denna afvikelse regelbundet nyttjas äfven i bildadt folks tal, eller om den blott tillhör någon viss klass; samt i förra fallet, om den nyttjas alltid, eller blott tillhör någon särskild, så att säga, stil, såsom t. ex. det skämtsamma sättet att tala o. s. v. o. s. v. Det är således ej lätt att ge en allmän och säker definition af det ordentliga talspråket.; men vid hvarje särskildt fall, vid hvarje fråga om huruvida den eller den formen tillhör det ordentliga talspråket, blir det, med litet samvetsgrannhet och god vilja, nästan omöjligt att missta sig, åtminstone om frågan rör något af destora och genomgående dragena i språket. Är detåter fråga om något reht enstaka, en form tillhörande blott ett eller annat ord, så är ej heller ett misstag så farligt, och bör dessutom äfven i de få sådana fall, som kan förekomma, lätt nog kunna undvikas genom någon tids fortsatt iakttagelse. Att jag ej ännu gifvit någon fullständig redogörelse för alla de fallihvilka talspråkets formlära afviker från skriftspråkets kan väl ej på allvar förvåna Samtidsförf.? Han bör besinna, att. hvad hander begär, är en fullständig formlära för talspråket. Några polemiska tidningsartiklar är ej den plats, der en sådan kan inrymmas. Om ej annars oförutsedda yttre hinder kommer emellan, skal jag dock ej underlåta att framdeles lemna ett försök till en sådan fullständigare redogörelse. Emellertid tror jag, att det vigtigaste är redan påpekadt, då man sagt: inga personaleller numeral-ändelser i verberna; neutrala substantivers på konsonant bestämda plural på — ena; in perfektum af konjunktiven på väg att försvinna äfven hos det högst ringa antal starka verber, som kan ännu sägas ha denna form (circa 40 st. )Om Språkfrågan sid. 112); den gamla skillnaden mellan maskulint och feminint ordkön helt och hållet försvännen vid substantiverna och adjektiverna sjelfva, hvilka i stället antagit ett samkön, under det att den gamla skillnaden ännu kan märkas i den oreda, som den efterlemnat i begagnandet af pronominerna han, hon och den,en oreda som dock arbetar mot ett skönjbart mål, — jag tror, säger jag, att i dessa, de omtalta fyra punkterna, innefattas de egentligen stora och framstående skiljaktigheterna mellan talets och