Bevärlngskomit6ns betänkande angående lämpligaste sättet för beväringsskyldighetens fullgörande. 9 (Slut från gårdagsbladet.) Genom tredje punkten hade åt komiten blifvit uppdraget att undersöka och uppgifva huruvida det ej skulle kunna påräknas att till afbjelpande af den brist på befäl, som icke allenast under de årliga vapenöfningarne, utan ännu mer vid ett blifvande fredsbrott vore att befara, en del beväringsynglingar skulle åtaga sig att emot vissa fördelar undergå längre vapenöfningar än den för beväringsmanskapet i allmänhet fastställda och dymedelst inhemta de kunskaper, som: erfordras för att kuhna till befäl användas. Komiten anser manskapets förseende med erforderligt befäl vara ett af de oeftergifligaste vilkoren för uppnående af försvarsverkets ändamål. Den har funnit, att redan under hittills varande förhållanden, då blott en klass af beväringsmanskapet blifvit årligen öfvad vid särskilt möte, bristen på tillräckligt befäl och isynnerhet underbefäl varit ganska känbar. De af denna brist följande olägenheter skola låta ännu svårare känna gig, då hädanefter icke allenast tyå beväringsklasser skola årligen öfvas, utan ock den andra klassen undergå sin öfning samtidigt med stamtrupperna, för hvilkas behof den nuvarande befälspersonalen egentligen är afsedd. Ännu betänkligare måste följderna blifva vid inträffande krig. Nödvändigheten att ordna försvaret så, att det i Bebofvets stund kan uppbringas till högsta möjliga styrka, på samma ång det-under freden medför de minsta möjan kostnader för staten, förbjuder den ur rent militärisk synpunkt ändamålsenligaste åtgärden, att öka den stående befälspersonalen genom anställande af särskilta officerare och underofficerare för beväringsmanskapet, så i krig som fred. Komiten har således sökt ur beväringsmanskapets leder bilda tillgång på ett reservbefäl,