Aftonbladet – 10 augusti 1859, sida 2

strödt på disken i en viss oreda; och öfver allt detta spred en tung lampa — troligen röfvad ur: någon kyrka eller kloster, — ett dystert sken. Det var här, som öfverallt i verlden, det falska och det sanna, glitter och guld — sida vid sida, : I bodens hörn voro höga pyramider af vapen, från olika tider och nationer — alltifrån korsfararnes tvehands-svärd till de rikt inlagda klingorna af milanesiskt eller spanskt konstnärsskap eller malayerns dolk. Framför dessa vapenställningar stodo några kompletta rustningar; en uppstoppad markatta, med ett äpple i handen, var liksom till gäckeri uppsatt på en af de tomma hjelmarne. Michael Perlet, egaren till denna brokiga samling, var en liten man, af ett mildt och melankoliskt utseende, som sällan eller aldrig lemnade sitt hem. Verlden — det vill säga: konstnärsverlden, den enda för hvilken han intresserade sig, kom till honom, ty det skulle varit någonting högst ovanligt i kostymväg, som hans förråd ej kunnat lemna. Michael hade en egenhet — ovanlig för en fransman. Han köpte, men sålde aldrig något; han hyrde endast ut sina skatter. Han såg 4t som en man, hvilken lefver i det förflutna — säkerligen en följd af hans yrke, liksom många insekter taga sin färg af de växter, hvaraf de hemta sin näring. Hans språk var ej denna tidens; i sina samtal inflickade han många ord — ja: hela fraser — från Rabelais och Montaigne, som hän uppsnappat genom sin bekantskap med de artister, som dagligen besökte hans bod. Men att hyra ut kostymer åt målare och aktörer var ej Michael Perrets enda industri; i den smala passage, som gick parallelt med gafveln af hans hus, var en bakdörr, genom hvilken de, som visste huru de skulle klappa