Aftonbladet – 9 augusti 1859, sida 2

RR SRS RRRNRNNR NR RR Generalen, baron de Courcie, som bebodd det,-hade varit en af de ryktbaraste krigarne under kejsareväldet, och ej mindre derföre att han -hvarken varit smickrare eller beun drare af den utomordentlige man, som herr skade öfver dess öden. Det var för sitt lanc — för Frankrike, som han stridit och blödt men icke för militärväldets utvidgning elle; för sin egen ärelystnad; ty då Napoleon, til följd af farcen med de allmänna valen, er höll den kejserliga. kronan, så var generalens röst emot honom. Det var förgäfves den nya dynastiens krypande lycksökare framkastade vinkar om mar: skalksstafven och att pärsvärdigheten, nu åter inrättad, väntade på honom. Baronens svar var kallt och bestämdt. Han var nöjd med sin nuvarande rang och den titel han ärft efter sina förfäder. Vid restaurationen försummade Bourbonerna honom, och kort derefter förlorade han sin syn igenom en sjukdom som han ådragit sig bland Rysslands snödrifvor — en olycka, hvilken tvingade honom att föra ett temligen indraget lif. ; För en gång var verlden enhällig i sina loford öfver hans makas uppförande; hon var en älskvärd engelska, med hvilken han gift sig kort efter Ludvig XVI:s återkomst. Hon lemnade nästan aldrig det praktfulla hotell der hon herrskade, utan egnade sig helt och hållet till sin makes sällskap. Madame de Courcie satt i sin boudoir och hennes vanligtvis bleka ansigte var nu upphettadt af oro och väntan. Det syntes att något ovanligt måtte hafva inträffat, som så kunde uppskaka hennes Ehuru icke längre ung — ty hon hade uppnått sitt fyrationde år — hade hennes drag ännu qvar, om än ej ungdomens blomstring, dock detta. egendomliga belag:i uttrycket, som mer än väl er: