Aftonbladet – 9 augusti 1859, sida 2

Efter hvad man finner af sÖstgötha Correspondenten,, har utgången af valet i Linköping blifvit öfverklagad på den grund, att boktryckaren Ridderstad såsom husegare i Linköping icke skulle vara valbar till borgareståndet, då den nya 14 riksdagsordningen bestämdt utesluter från valrätt och valbarhet frälsemän, som äro fastighetsegare. Ått ett dylikt försök att underkänna en fullkomligt och otvetydigt grundad rätt kunnat framställas, synes vittna om mindre reda i begreppen hos dem, som vilja göra gällande en mening, för hvilken intet verkligt stöd kan i grundlagen hemtas, och nämnde försök skall utan tvifvel öfverallt väcka o illande. Det är visserligen: sant, att den ifrågavarande grundlägsparagrafen förmenar frälsemän, som ega hus eller toråt i.städerna. att i denna sin egenskap af fastighetsegare erbålla valrätt och valbarhet, men deremot finaes intet undantag gjordt för frälsemän, som idka yrke, som till borgerlig näring räknas. Vi ha visserligen hört en eller annan framkasta den tanken, att detta skulle berott på en glömska hos grundlagsstiftarne, som icke kommit att tänka på, att adelsmän kunde idka borgerliga yrken; men äfven om så skulle varit, så gäller grundlagen i alla händelser som ovilkorligt rättesnöre, och ingen kan afhändas en rätt, som grundlagen honom ftfillerkänt. Nu är det för öfrigt alldeles klart, åtminstone för oss; att grundlagsstiftarne väl vetat hvad. de gjort, när de särskilde mellan frälsemän, som äro fastighetsegare i stad, oc! frälsemän, som idka borgerligt yrke. Med allt skäl ha de ansett, att en frälseman, som köper ett hus eller en tomt i en stad, icke derigenom kan rimligtvis anses mera höra till och ha gemensamma intressen med borgareståndet än med detstånd; somhan genom börden tillhörer, hvilket de deremot ansett, vara fallet med sådan frälseman, som egnar sig åt borgerliga yrken. Om nu någon åter visserligen vill medgifva, att frälseman, som idkar borgerligt yrke, bör tillerkännas valrätt,. men. förmenar att han skall mista denna valrätt, om han tillika är husegare, så innebär detta en så stor otimlighet, att deticke lönar mödan att derpå kosta några ord. Det torde väl också icke finnas mången, som vid närmare eftersinnande vill hålla fast vid den satsen, att en person, derföre att han .cke i en viss egenskap är valbar, skall, förlora valbarheten i alla andra hänseenden eller som vill på fullt allvar påstå, att eganlet af hus kan uppställas såsom ett absolut ninder för valbarhet, i likhet med minderårignet, cessionstillstånd, dålig frejd o. s. v. SEE