Aftonbladet – 8 augusti 1859, sida 3

8t mn Mantuas belägring. Jag var på den tiden volontär pch endast sjutton år gammal. En morgon då jag helt. oskyldigt vandrat ut åt landsbygden, föll jag plötsligen i händerna på fienden, och innan jag visste ordet af, skickade en lång satan till kroatmajor mig en kula i axeln. Jag låg i tre månader på hospitalet. Då jag lemnade det och återkom hem, skänkte jag min morden österrikiska kulan och hon har i tjugo år förvarat den bland sina familjeklenoder Vid hennes död återfann jag den lilla kulan, se här är kon, tag henne och gör mig den tjensten att, till ett litet minne af mig, skicka den i axeln på någon kroat, helst en major. Kapten Pellet gick löendein på kommissionen. Vid: Montebello, der han var adjutant hos general Forey, trodde han sig också flera gånger kunna uträtta uppdraget, men alltid kom något hinder emellan, hvarföre han måste åtnöja sig med det onda som hans värja kunde åstadkomma. Andtligen inträffade slaget vid Solferino. Det vär här som ödet hade bestämt att Pellet skulle få äfskjuta det efterlängtade skottet. General Förey gaf honom order att utföra en rörelse med den venstra brigaden. Pellet lydde och fann sig ansigte möt ansigte med — kroaterna. Ögonblickligen upptog han en på slagfältet liggande bössa och smög deri 1797 års kula. De franska soldaterna gåfvo eld, fienden svarade. Midt i handgemänget såg Pellet kroatanföraren rikta sin pistol mot hans bröst. Snabb som blixten aflossade då fransmannen sitt skott. Österrikaren sjönk af hästen. Kroaterna, som sågo sin chef falla, flydde eller gåfvo sig. Pellet hoppade ned på marken och skyndade fråm till den sårade. Det var en kroat, en major, och kulan hade träffat Nonom i axeln. Hr major,, sade den unge kaptenen, pni ville döda mig, jag förekom denna er goda afigt med ett skott, vi äro således qvitt. Nu skall :g låta föra er till min divisions ambulance, men dessförinnan måste ni lofva att göra mig en tjenst. d Att gömma kulan, som för er i er axel, och återlemina den till 2 fått henne till låns af en gammal öfverste . men vi få väl talas vidare vid... generalen väntaf.e Pellet kastade sig åter upp-på-bästen och sprängde derifrån in i hetaste striden. Dagen efter segern begaf han sig till majoren, som efter att ha fått höra kulans historia, skrattande återlemnade henne ill Pellet, hvilken för närvarande bär henne som verlock vid sin klocka. (IN. T.)