Aftonbladet – 6 augusti 1859, sida 2

forskningar sittande på en bänk vid rummets öfra ända, och unga Shadrac vid hennes sida. Hans blod kokade af harm vid denna syn, ty han visste huru bitter den fattigdom varit, som den förderfvade unge mannen frestat, hur uselt och bristfälligt det hem, hvarifrån han lockade henne. Susanna rodnade djupt, då deras blickar möttes, alla goda englar hade ej flytt från den fallna. Den skurken mumlade Bob mellan sina sammanbitna tänder. Hans kusin såg förvånad på honom, Jag kan inte stanna qvar länge, hviskade den stackars flickans fordna beundrare i Kits öra. Om jag kom honom nära, blef det en ordvexling — polissak. Tala med henne så fort du kan, och låt-oss gå.n Hans vän nickade till samtycke. En liten rörlig man, omkringfemtio år gammäl, klädd i hvit väst och bommullsvantar, nalkades på tå till midten af rummet och ropade med en skrällande röst: å Polka, mina damer och herrar, polkal Det var ceremonimästaren. Det blef nu en förskräcklig oreda och trängsel innän hvar och en fick sin moitie, musiken spelade upp och dansen började. Kit märkte med förnöjelse att Susanna icke dansade. Med någon svårighet lyckades det honom att bana sig väg genom trängseln, och han satte sig bredvid henne. Jag är bedröfvad, ja verkligt bedröfvad, öfver att träffa er här, Susanna, sade han. Tala ej till mig på detta sätt,, svarade flickan och qväfde med svårighet sin rörelse. Jag kan tåla allt, utom vänlighet; den återför till mitt minne gamla tider, då — men det fjenar till intet att tänka på det numera. Låt mig göra de frågor jag onskar och lemna er de upplysningar jag kan, innan han mär