Tonen, hvarmed dessa ord sades, gjorde ett plågsamt intryck på hans åhörare, ty dess fullkomliga lugn tillkännagaf den ytterliga apatie, som endast kan ega rum, sedan känslans och lidandets stormar härjat. hjertat: Jag är en af dessa menniskor, fortfor grefven, som har förödt mitt lif, genom att studera verlden, i stället för att hemta någon glädje deraf. Smak för ett oroligt lif af naturen, i förening med familjeförhållanden, gjorde mig till en rastlös vandrare redan vid ganska tidig ålder, och de band brötos, som äro, på en gång, vår svaghet och vår styrka. EJag har i Indien studerat civilisationen i dess vagga, i Egypten i dess kraft, i Grekland i dess skönhet och i Italien uti dess förfall. Aska! — öfverallt :bara aska ! mumlade han, liksom alldeles omedveten att någon var i hans närhet. Tvångeto, fortfor talaren i det han åter sansade sig — icke det lumpna, fattigdomens tvång; deråt kunde jag hafva lett — men det befallande behofvet af verksamhet förmådde mig att fortsätta det lif, jag börjat af nyck. Då jag beslöt att sätta mig i ro, fann jag det omöjligt; omvexling hade blifvit vilkoret för min tillvaro. Följ den är,, tillade han, att jag är hemma i de flesta länder, utan att någonstädes hafva ett hem; jag talar många språk, känner en hel hop menniskor — med ett ord: liksom alla, som rest mycket, har jag mänga minnen, men är fattigare än den uslaste tiggare på vänner., Petta är sorgligt! utropade den unge mannen, lifligt intresserad. KE ko Kismet! som turkarne säger: det är mitt öde, svarade. spanioren, med: ett melavkcliskt leende..: I ären på väg att besöka Spanien, mina herrar,, tillade han. föärJa, vi ämna göra det, sade Harold, något förvånad att hertigmnan brytt sig om att meddela honom deras afsigt,