ve sorgens bitterhet, och ditt sinne återfått kraft och spänstighet — tänk då på det hem, som upphör att vara något, sedan du är borta. Harold lofvade det. Han slöt sin ädle välgörare, frände och vän i sina armar och sade hono.n ett hastigt farväl, för att dölja den djupa rörelse som han väl visste endast skulle öka den gamle mannens sorg. Samma natt sofvo de resande i Dover och följande dag landade de i Frankrike. NiTTONDE KAPITLET. Den list, som jag har spunnit, faller kraftlös, Lik pilen, som en ovan arm har riktat, Till jorden sänkes, förrän målet hinnes. Sir Robert Haward. Samma dag de resande lemnade England, gaf sir John Sillera en middag förnågra få utvalda vänner i sitt enskilta hus vid Bloomsbury square; Sällskapet bestod af herrar Wigget och Tye, hans båda förtrogna, juridiska biträden, Albert Mortimer, Shape, förvaltaren, som rest in till staden endast af denna orsak, den man, hvilken vi i ett föregående kapitel förestält läsaren som Jasper Crouch, men som nu kallade sig kapten Helsman; och en lång, maer, ung mån, tjugotre eller högst tjugofem gammal, hvars kalla, ormlika, grå ögon, raka, svarta hår, tunna, sammanpressade läppar, höga kindknotor och gulaktiga hy ännu tydligare än hans vårdslösa gång och släpande uttal förrådde honom såsom en inföding af blandad ras från någon ar de sydöstra delarjne af norra Amerika. Denna person var ingen annan än preten denten tull godset Burg Hall — den föregifne kusinen till vår vän Harry. Mr Wigget eller Getingen, som han mera förtroligt kallades af sina bekanta, var en lis