Aftonbladet – 30 juli 1859, sida 2

general Trelawney och Albert Mortimer, hvilken nyss blifvit presenterad af sin beskyddare. ,När tänker du lemna :staden? frågade Is.bellas far, i det ban hjertligt skakade Harolds hand. I morgon, general. ij I moörgon! upprepade den frågande i eu ton af sviken förhoppning. Nåväl, kanske gör du rätt; ingenting gär öfver beslutsamhet. Jag hade väl hoppats — bah! Hvad har gammalt folk för rättighet att hoppas; de kunna göra sig säkra på att svikas deri — eller hur Tracy? Baronen log sorgset; hans hopp hade blif-vit bedraget redan i ungdomen och kastat en skugga öfver hela hans lif, Då sir Mordaunt gissade till sin brorsonsg hemliga tankar och gerna ville spara honom plågan af att uttala Isabellas namny frågade han huru de unga damerna befunno sig. Eugenie mår förträffligt och är lysande som alltid., svarade deras far. Men jag är orolig för hennes systers skull. 1 alford säger mig, att han icke kan-finna några symptomer af tvinsot, denna olyckliga gjukdom, som beröfvade mig deras mor; jag, kan inte förstå det — nej, Jag kan omöjligt förstå det. Gud bevare dig, min kära gosselp tillade han, hvarthän du ock må färdas; du skall ju icke försumma att låta mig höra af dig ibland? Harold lofvade detta med största ifver. Det var just det han bfligast önskade. Samma dag skret han ett långt bref till Isabella, hvari han gade henne farväl; och ehuru ej ett enda uttryck om kärlek förekom deri, andades den dock i hvarje ord deraf. Han anropade henne att lefva för hennes fars, för hans skull — om hon också skulle skänka en annan den sällhet han icke lyckats vinna, Kom ihågo, tillade han, att du har både.