Aftonbladet – 30 juli 1859, sida 2

ler mer okoustlade än dessa, och skönjen I eji hans tils sublima enkelhet en djup aktning för hans åhörare? Jan behandlar dem som varelser, skapade efter Guds eläte och följaktligen i stånd att njuta sanningen en och ohöljd. Men om Christus finner yndret alltför materielt, rältaligheten alltför lidelsefull, skall han icke åtninstone underlätta tron på sin person genom en vestämd försäkran om sin myndighet? Nej; han viar sig ej för hopen, sägande till densamma: Jag ir eder Messias,. Han låter förstå det, men utan att påstå det; han talar om sin ionerliga förening med Fadern; men denna helt och hållet osynliga förening örlänar honom ingen storhet, som kan mätas med iroppsliga ögon. Med ett ord, han har uppenbarat ig i en tjenares skepnad, af fruktan att glansen af ett majestätiskt uppträdande skulle beröfvat menniskorna deras omdömes frihet och åstadkommit en ;vungen anslutning, en anslutning utan värde. Christus är mer mån om vår sjelfständighet än någon filosof någonsin varit., Sedan författaren derpå genom hänvisning till Jesu efterdöme i åtskilliga speciella fall närmare utvecklat sitt ämne samt häraf dragit de praktiska slutföljderna med hänsyn till vårt eget förhållande :mot olika tänkande samt till det sätt, på hvilket villfarelser böra bekämpas, fortsätter han:. I striden mot villfarelsen och synden stå vi ej allena; sedan vi nu gjort oss reda för de-medel, hvilka aro oss tillåtna, må vi eftersinna, hvarest våra bundsförvandter finnas, och på hvilket tecken man må kunna igenkänha dem. Det beqvämaste tecknet vore onekligen en dögmatisk formel, hvars antagande förlänade fätt till benämningen kristen, och hvars förkastande uteslöte ur helgamannasamfund. Olyckligtvis har icke Herren Jesus funnit godt att uppställa en dylik formel, och teologerna, som gripit verket an i hans ställe, synas ännu icke hafva lyckats att sammantränga kristendomens väsende i några klara och bestämda uttryckssätt. Mestadels, då de fråga: tron I på det här? Tron I på det der? — känner sig den enfaldige fromme så väl som tänkaren förlägen, i det hans samvete icke tillstädjer honom att svara med ett bestämdt hvarken ja eller nej. I en viss mening tror han derpå, men i en annan icke. Men här möter en annan svårighet; man kan vara en ganska lefvande kristen utan att ega särdeles stadgade eller ens just riktiga lärobegrepp; man kan omfatta den mest berättigade lära och vara fullkomligt ogudaktig. Tron och försanhthållandet äro följaktligen tvänne olika saker. För att derom öfvertyga sig, behöfver man blott kasta en blick på historien: de tider, i hvilka ortodoxien varit strängast, äro nästan utan undantag de fattigaste på religiöst lif. Detta bevisar ingenting emöt ortodoxiens sanning; men det visar, ait man icke ostraffadt fäster en öfvervägande vigt vid läransrenhet. ÅA andra sidan företer den sekt (ty gemenligen förvägrar man henne benämningen kyrka), som utan all fråga i nyare tider uträttat de största ting; som först har insett, hvilken oerhörd inverkan kristendomen är kallad att öfva på samhällsfrågorna; hvilkens medlemmar -hafva offrat mesta tid och penningar på fängelsernas förbättring, -på slafveriets afskaffande, på de arbetande klassernas kristendomsundetvisulmer utan tvifvel företer denna-sekt, qväkarnesnemligen, en lära, som skulle uppfylla med förtäran deflesta teologer, äfven om de icke vore synnerligen stränga. Vi äro således tvungna att söka ett bättre igenkänningstecken på våra -bundsförvandter än läran, Det sanna igenkänningstecknet — behöfver jag säga er det, mina bröder? — är kärleken till Jesus. Hvar och en, som älskar Jesus, är kristen, och detta just i den mån han älskar honom. Allt öfrigt är af en helt och hållet underordnad vigt. Dogmen, kultens former, den kyrkliga organisationens grundsatser, allt detta har sin-betydelse; men det gör ingen till kristen. Hvarhelst I sen ett hjerta klappa af kärlek till Jesus Christus, uträcken der utan tvekan er hand; I stån inför en broder, bekände han än de mest kät terska läror, bedroge. han sig än med hänsyn till det namn han gifver Jesus. Alldenstund han till honom sätter sin lit, hafven I en och samma Frälsare. 1 hafven följaktligen gemensamma de heligaste och vigtigaste intressen, ijemförelse med hvilka edra skiljaktigheter försvinna, likasom ojemnheterna på en slätt, sedda från höjden af ett berg. Hvem skall gifva oss Jesu egen frisinnighet? Johaanes, Zebedei sjudande son, sade en dag. till -honom: Mästare, vi sågo en utdrifva djeflar i ditt namn, och han följer oss: icke, och vi förbjödo honom det, efter han -icke följer oss. Men Jesus svarade-honom : Förbjuder honom icke! Tyvingen är den, som gör krafter i mitt namn, som -snarliga kan tala ondt om mig. Förty den icke är emot oss, han är med oss... (Marci 9: 38—40.) I hören det; emedan denne jude begagnar Jesu namn vid so besvärjelser — och i sanning är emellan en sådan handling och den verkliga tron, emellan denna till hälften vidskepliga vördnadsyttring och det dagliga sträfvandet att likna Jesus-en stor skilnad; — men lika godt! Emedan denna jude icke är emot Frälsaren, anser Frälsaren honom vara sig. benägen. Och på samma sätt skola äfven vi döma. Om vi än förbehälla vår innerlighet och vårt fulla förtroende åt dem, hvilka allaredan hafva odeladt hängifvit sig till Ohrito, så böra vi dock förstå att i alla själar, på hvilka evangelium utöfvar någon dragning, i alla hängifna hjertan, i alla redliga .samveten,. i alla menniskor med god vilja igenkänna, icke fiender, icke ens neutrala, utan bundsförvandter för framtiden; och vårt hopp, gående utöfver det närvarande, bör i afseend på dem uppfylla oss .med en. hjertligtillgifvenhet, som icke kan förfela att slutligen vinna dem. Våra fiender, mot hvilka vi böra begagna en oböjlig stränghet, finnas annorstädes, mina bröder! Att börja med hafva vi denna oförsonliga motståndare, som vår Mästare mötte på sin väg, faristismen Haån har inträngt i våra leder. men tron icke, att han der bildar ett organiseradt parti, såsom i Jerusalem; söken honom icke uteslutande, hvarken till höger bland traditionens vänner, eller till venster bland framskridandets försvarare. Han är utbredd som särdegen i degmassan, och kan hända skola vi finna, att han smugit sig ända in i Våra egna hjertan. Alla menniskor hafva benägenhet till det onda; men uhder det de flesta utan synnerlig svårighet . tillstå, att de göra orätt uti att gifva vika för sina lustar, vill farisben rättfirdiga sina fel och laster, gifvande dem -dygdens-.sken och anseende. Om han är sniken, om hanruinerar sin nästa, så är det af samvetsömhet; för att sätta sin nästa ur stånd att göra ett dåligt bruk af sin förmögenhet. Om Han är hämndgirig, om hdn förföljer dem, som haft den olyckan att misshaga honom, så är det af pligt, en för håns hjerta ganska plågsam pligt, det är för att skydda jag vet icke hvilka heliga intressen; om han är orättvis, ränkfull, våldsam, om han missbrukar sit-makt, så är det af trohet mot grundsatser och till.attförhindra Guds fienders-seger: Farisben bekänner. öppet en varm tillgifvenhet för kyrkan, han har städse kvrkans. hästa i ciotar han talar: aj vm annat nöjda