Aftonbladet – 30 juli 1859, sida 2

LITTERATUR. Bolani om den religiösa fördragsamheten. Då religionsfrihet är ett ämne, som ända sedan förliden riksdag varit flitigt afhandladt och sannolikt vid den instundande riksdagen blir en bland de mest brinnande frågorna, skulle det helt säkert intressera våra läsare att göra bekantskap med de åsigter, som religionslärarne i andra protestantiska länder predika. Vi meddela till den ändan ur den nyligen anmälda öfversatta skriften: Religiösa föredrag af T. Colani, nedanstående utdrag ur författarens, handling om den evangeliska fördragsamheten.? Sedan författaren i sin inledning först anfört de omständigheter, som framförallt uti våra dagar göra det af nöden att uppdraga noggranna och behöriga gränser för den kristligt religiösa fördragsamheten, yttrar han: Men hvar finna undervisning rörande denna vigtiga fråga? Hvar hemta ider och råd, hvar taga ämnet för mitt tal, om icke i vår gudomlige Mästares lif? Predikanten har intet annat åliggande än det, att lära menniskorna känna Jesus Christus, och han: gör honom aldrig bättre känd, än då han framställer någon pligt, anbefaller Någon dygd, emedan alla pligter, alla dygder för oss härflyta från hans person. Om I söken i Jesu handlingar denna alldagliga fördragsamhet, som, enligt ett ryktbart yttrande ). består uti att låta; hvar och en blifva salig på: sin facon, så skolen I. ej finna. en sådan; hon är i rak strid. mot hans sändning, emedan han kommit i verlden just till att förmå menniskorna att tro på honom. Hans lefnad, hans död, hans tal, hans vandringar, hans underierk, allt sammanlöper uti ett hvarje ögonblick: fortgående omvändelsenit, ett omvändelsenit.. som icke skyr något offer, ett omvändelsenit, brinnande och oförtröttadt som kärleken. Sjelfva Jesu fördragsamhet kan icke vara annat än en följd af hans nit. Ty då han vill bemäktiga sig själarne, är det till att vinna dem för sanningen; oundvikligen är han alltså full af aktning för sanningen och kan ej vilja segra genom henne ovärdiga medel. Det vore t. ex. att skymfa benne, om fysiskt våld tillsripes, såsom längre fram arabernas prophet gjorde. Emellertid finnas andra våldsmedel än de kroppsliga, och Christus föraktar. lika mycket dessa. VP gifva måhända icke nog akt uppå, attingen någonsin gått längre än han i varsamhet och försigtighet; detta är mer än fördragsamhet, det är aktning, ett slags vördnad för den menskliga naturen. Huru lätt hade det icke varit för Jesus att genom ett lysande under nederslå alla tvifvel! I håns ställe skulle vi säkerligen gjort det, i tviflarnes intresse naturligtvis, för att mot deras vilja befria dem från deras villfarelser och fördomar. Christus deremot vägrar ihärdigt att gifva ett tecken, ett öfvernaturligt. prof på sin messiafiska värdighet... Hans underverk äro städse handlingar af kärlek, alstrade genom en känsla af medlidande vid åsynen af någon olycka, och hafva aldrig till syfte att ålägga tro. an går till och med så långt, att han med hotelser förbjuder dem, hvilka han på sådant sätt hjelper,att berätta deras underbara åter. ställande; så mycket fruktar han att tillskansa sig ett otillbörligt välde öfver själarne. Han skulle ytterligare kunnat göra bruk af denna hemlighetsfulla makt, hvarigenom menniskan oförmärkt insmyger sig i sina likars hjertan, i det hon tjusar. deras öron och sinnen, Men Christus tyckes behandla vältäligheten somi ett sinink, hvilket ej anstår sanningen! Genomläsen hans tal, och I skölen ihgen enda gång, erfara denna nervösa skakning, som I kännen .under åhörandet af en stor talare eller vid läsningen af vissa stycken hos Paulus. Frälsarens tal äro mer än sköna, de äro sanna, sanna till formen som till tanken, utan någonting lysande, men genomskinliga som den renaste kristall, låtande oss på botten skåda Gud sjelf; Jag slår upp första kapitlet.af hans .bergspredikan och läser:Saliga äro de bedröfvade; ty de skola få hugsvalelse. — Edert tal skall vara: Ja, ja; nej, nej, hvad deröfver är, det är af ondo. — Varer fullkomlige, såsom eder himmelske Fader fullkomlig är ! (Math. 5: 4,57, 48). Är det möjligt att i någon litteratar träffa tre Ta) Af konung Fredrik II i Preussen.