Aftonbladet – 29 juli 1859, sida 2

hennes följeslagerska i olyckan med -nervös oro. Jag? Ingenting. Det är de, som misstänka oss, svarade-den förra, eller snarare mig; ty de kunna väl aldri; vara nog elaka att hysa en förolämpande tanka om er. Tro de att jag ämnar stjäla deras granna silfverkanna?Nej inte om den vore af guld, i stället för silfvera, tillade Hon. Emma tog den präktiga silfverpjesen från bordet och höll den fram i ljuset; till sin stora häpnad fann hon sir John Sellems vapen graveradt derpå. Under den tid af brist och försakelse, som den unga faderlösa flickan med så mycket mod och undergifvenhet genomlefvat, hade hon mer än en gång frågat sig sjelf om bankiren verkligen handlade så redligt emot henne som verlden gaf honom anseende för. Hon visste att hennes fars förtroende till honom varit obegränsadt.. Hans anseende var utan fläck, och så ofta en misstanke ville uppstå i hennes sinne, förjagade hon den, såsom oädel; nu kom den dock åter med ökad styrka, och hon erinrade sig ett och annat, som med skäl måste bekräfta den. Det sätt, hvarpå hennes far rest och lefvat i Italien, vittnade om betydlig förmögenhet, och dock hade sir John öfverraskat henne vid hennes återkomst till England med den för.klaringen, att hans enda, återstående tillgångar bestode i en förbindelse på femtusen pund, och att äfven denna ej kunde återfinnas. Några få minuter skola vara tillräckliga att förklara denna hemlighet,, tänkte hon. Om Rebecka ej är här, om jag blifvit lockad till detta ställe, under en falsk förevändning. så är det tydligt att den man, för hvilken mir dyre far hyste ett så stort förtroende, är både en hycklare och en skurk. Hvad är på färde, min bästa miss Cheerly ?