Aftonbladet – 23 juli 1859, sida 2

tryck, hvilket hvilade öfver dem. Det glada, soliga leendet var försvunn t, och ett mörkt moln tycktes hafva lagt sig öfver hela hans väsende. r Middageh förgiek teröligen tyst och enformigt, ty glädjen är em af de få artiklar man ej kan skaffa sig för penningar. Förgäfyes bemödade sig generalen och baronen ätt vara angenäma, förgäfves uppbjöd Eugenia all sin skicklighet att förblända genom: en liflig konversation — kon blef endast sarkastisk. Det var en lättnad för alla, då middagen varslu och man åter samlades i salongen: t Ett spelbord hade blifvit ordnadt för gene ralens vanliga whistparti. Hans äldsta dotter gissade sin fars planer och beslöt att, om möjligt, omintetgöra dem. Hon darrade för att Isabella, i följd af (hvad hon behagade kalla) sin svaghet, skulle förråda hennes hemlighet för Harold, och satte sig sjelf vid -pianot i rummet bredvid, som genom ett par dubbeldörrar var förenadt med salongen, samt trodde sig genom denna manöver helt och bållet kunna beherrska händelsernas gång. Men det var ej så lätt att besegra den gamle krigaren. Han såg hennes afsigt, och till hälften anande -bevekelsegrunden,yttrade han sin önskan att hon skulle taga plats vid spelbordet. Jag trodde ni skulle vilja höra litet mu sik, min far, sade den sköna, med illa doldt missnöje i rösten. Din syster kan ju sjunga någonting för 0ss, svarade hennes far bestämdt. Sir Mordaunt Tracy såg meningen och understödde den skickligt, genom att bedja den sednare sjunga den sång, som han med så mycket nöje hörde vid Granstoun. Till sin systers häpnad ingick ej allenast Isabella villigt härpå, utan bad äfven Harold