Aftonbladet – 23 juli 1859, sida 2

hans brorson voro de enda gästerna. Den gamle krigaren emottog den sednare med en hjertlighet, som vittnade om den goda tanka han hyste om den unge mannen; man kunde verkligen ej misstaga sig på hans sätt emot honom; det sade nästan lika tydligt som ord skule gjort: Sök stt vinna henne, min kära gosse, och var viss på hennes fars välsignelse:v z Harold fann allt detta, och bans smärta ökades deraf. Först några minuter före middagen syntes de båda systrarne och mrs Mortimer i salongen. Eugenie var, som vanligt, idel leende och solsken — lika strålande som de juveler hon bar; och vi behöfva knappt tillägga, äfven lika kall och hård; bon hade noga gifvit akt på Isabellas själskamp och denn sorg; som småningom borttog helsans rosor från den fina kinden, utan att en enda gång hafva varit frestad att säga dessa ord: Var fri. Jag löser dig från din ed. Hon var alitför sjelfvisk att uppoffra sitt högmod och det nyckfulla tycke — verklig kärlek kunde det aldrig få namn utaf — som Harold ingifvit henne; det var hennes fåfänga han sårat, och ej bennes hjerta. : itt svagt leende flög öfver Isabellas drag, då hon lade sin hand i Harolds. Han kände den darra i sin, men detta återväckte intet hemligt hopp; deras förklaringar till hvarandra hade varit alltför tydliga i detta fall. Den unga flickan var alltför högsint att kokettera med honom, såsom hennes syster. Huru blek -hon är,, tänkte han, då han bjöd henne armen, för att föra henne till bordet. : Han är mycket förändrad, anmärkte Isabel!a tyst för sig sjelf. Och hon hade rätt. Han var det, icke så I mycket till dragen, som ej mer till det ut