Aftonbladet – 23 juli 1859, sida 1

ty jag måste förställa mig och dölja min känsla under artighetens kalla språk. Jag trodde mig aldrig behöfva inhemta sådana lärdomar. Hvilka. konstlade varelser. blifva vi icke, fortfor han, medan han gick af och an i sitt rum. Säkerligen tror Isabella att jag besegrat mitt ungdomstycke — verlden ler, åt .ynglingens känslor; lider då icke det unga. trädet lika häftigt af den förtärande åskstrålen som den bepröfvade eken? Jo, meran, tillade han efter en paus; de unga fibrerna, bäfva under ett slag, som .den åldriga-stammen med kraft emotstår. Midt under sin smärta hade han dock en tröst — den öfvertygelse han hyste. att han ensam Jed. Föga anade han attidenna stund äfven Isabella sökte beherrska sitt hjerta och uttrycket i sitt ansigte, på det att intet oförsigtigt ord, ingen obevakad blick skulle. för. råda det verkliga tillståndet af hennes känslor — dessa känslor, som redan beröfvat hennes kinder helsans friska ros. Under det Harold klädde sig till middagen, kom han ihåg att ban lofvat Albert Mortimer och Harry att följa dem samma afton på operan. Sat Det blir en god ursäkt för att jag snart lemnar general Trelawneys, tänkte han... Jag skall således åtminstone blifva i stånd att något förkorta det plågsamma besöket. Han skref följaktligen en biljett till sin vän, sade att han var förbunden att äta mid: dag hos general Trelawneys, men lofvade att infinna sig hos. honom under, aftonens lo; pe Den unge officeren var hos Harry då;brefvet kom. ; fos general Trelawneys?, upprepade Harry och räckte brefvet till sin gäst — Det var ju der ni först blef bekant med Harold ? Ja, så var det