Aftonbladet – 23 juli 1859, sida 1

Jag önskar det verkligen; min käre gosse, afbröt sir Mördaunt. Du vet, tilladechan, att jag älskar dig alltför högt för att vilja se dig bortkasta din ungdoms och ditt hjertas bästa krafter på en hopplös kärlek — för att se dig sjunka från hopp till tvifvel, från tvifvel.till Hopplöshet och så ända ned till apati, såsom det enda skyddet emot förtviflan; nej, långt derifrån! Men flickan är värd ännu ett försök. Hon är värd all den mest obegränsade be undran och hängifvenhet,, utropade Harold med värma, och hennes själsegenskaper äro öfver alla loford. Ingen fattar bättre värdet af en skatt än den, som förlorat den. Men. må göra — det är blott några timmars ökadt lidande. Jag skall följa med till generalens. Med dessa ord lemnade han rummet för att dölja den rörelse, som han ej kände sig i stind att qväfva. Jag tror ej att saken är förlorad, sade baronen. med en viss tillförsigt. Försynen kan aldrig hafva så beslutat att både jag och min unge frände skulle blifva olyckliga ivår kärlek; Jag må hafva förtjent mitt öde, men Harold — nej, nej, dertill är den alltför rättvis ... Må din straffande hand nå syndaren, citerade han med vördnad sin favoritförfattare; men skona den gode och oskyldigel, Jag skall återse henne,, tänkte. Harold, pöch får dock ej säga henne hvad jag känner. Jag skall lyssna till hennes röst och ej våga bekänna huru mitt bjerta bäfvar vid den ljufva tonen: hälla hennes band i min — känna den elektriska beröringen och ej våga trycka den en enda gång — jag skall nödgas beherrska mina blickar, att de ej skola förråda den kärlek som bon förkastat. 4 Min goda, ömrma farbror drömmer ickel om den plåga, för hvilken han utsätter mig,