Aftonbladet – 23 juli 1859, sida 1

leende. Sedan din afresa från orten har Isabellas helsa synbarligen lidit. Flickor äro små, nyckfulla varelser; ditt anbud öfverraskade henne måhända; kanske har hon sedan tänkt bättre på saken. Hans brorson skakade sorgset på hufvudet. I alla fall förtjenar hon väl att du gör ännu ett försök, tillade hans frände, .Den man, som får henne till make, vinner en stor skatt. s I Det är ej mitt lyckliga öde att få ega hennel! utropade Harold. Det låg ej en skymt af behagsjuka i hennes: sätt, då hon gaf mig afslag; hennes tårar och rörelse hade endast sin grund i den sorg ett: godt och känsligt hjerta måste: erfara, genom -att. tillfoga en annan smärta... Hon. sade mig öppet, att hennes känslor för: mig vore en systers och ingenting annat. iBesynnerligt! mumlade baronen. Jag kan ej förstå det. t : Under deras besök vid Grange och sedermera under: generalens vid Granstonn Park hade, ban noga följt sin brorson och Isabella med. sin. uppmärksamhet, och öfvertygelsen om: ömsesidig böjelse hade slagit så fast rot ;hans. sinne, att han icke kunde: blifva den qvitt — ju mera han tänkte på saken, desto oförklarligare föreföll honom heanes afslag. Det är rentaf omöjligt att hon ej skall tycka om hönom, tänkte han; en vacker, ståtlig, behaglig yngling, med ett hjerta lika rent och friskt som hennes eget. Om jag bara kan föra dem tillsammans ännu en gång, så skola nög hans goda egenskaper och hennes goda omdöme göra resten. : Full af dessa föreställningar öfvertalade han Harold att vara sig följaktig. Ommi så önskar, min. gode farbror, vill jag naturligtvis följa er, svarade Harold, peburu ej med: det hopp ni tyckes hysa, ty ...n