Aftonbladet – 22 juli 1859, sida 2

vrede som. upprörde Marmadukes sinne. Ni har aldrig varit i Indien — har således icke sett tigern göra sitt språng :fter jägarens första skott; men äfven dett: kan endast gifva en svag föreställnipg om den förolämpade ynglingens raseri. Han ryckte ned sin angripare från hästen, slog honom tll marken, trampade honom under sina fötter och spottade på — ,Hvilket förfärligt uppträdel utropade båda de unge vännerna. Hur slutade det? Såvida ej betjeningen lagt sig emellan, skulle det troligen fått ett änuu rysligare slut, svarade skotten. Det var ej utan stor svårighet. de kunde återkalla sin husbonde till lifvet, Han blef införd i huset, och jag skickades efter samt hade arbete nog med att sköta båda bröderna. Marmaduke låg nemligen i en våldsam feber, ådragen genom vrede och sårad stolthet. Jag kan fatta hans känslor,, mumlade brorsonen till den man, som doktorn tecknat i så lefvande färger. Nåväl, huru slutade denha brodertvist? frågade Harold. , Genom en försoning, ej särdeles uppriktig på någondera sidan, såsom det sedermera kunde synas; men Richard fann sig tvungen att göra sin yngre bror en ursäkt, ty hela orten yttrade öppet sin afsky mot honom, Det kunde ha blifvit farligt nog att reka, tillade berättaren, ty folket var mycket vildare då än nu, och den der Marmaduke var afgudad af de underbafvande och gruffolket för sitt öppna, ädelmodiga sinne, sin villighet att bispringa dem, om de råkat i någon svårighet, och för tusen andra goda egenskaper. Men den, söm hade största nyttan ar denna strid, var den yngste af de tre bröd.::a. Marmaduke upphöjde sig sjelf till h::s-beskyddare och vakade öfver hans välfärd å outtröttligt,