Aftonbladet – 21 juli 1859, sida 3

jsamt släta fred. Om — säger tidningen i linledningen till sin uppsats — freden ej förverkligar allt hvad vi väntat oss, så öfverkorsar den dock många prognostika, som vi endiliga suveräner, omintetgör kombinationer af neuirala diplomater, som be redde sig på att inblanda sig i regleringe. af frågan, utan att genom ringaste uppoffring ha förvärfvat sig rättighet dertill. Freden ji Villafranca gör slut på alla dylika obefättigade interventioner, hvilka under två månader hämmat och hotat den franska politikens ädla initiativ.Äfven i korrespondenser från Wien försäkras, att likasom fredspreliminärerna afslötos enskilt mellan kejsarne at Österrike och Frankrike, så skall äfven den definitiva freden blifva separat. De neutrala makternas uteslutande från tvistigheternas definitiva reglerande uppgifves äfven från detta håll vara ett af de hufvudvilkor, på hvilka de båda monarkerna beslutit sig för fred. I Paris skall. missnöjet med fredspreliminärerna på flera ställen gifvit sig så påtagligt tillkänna, att flera arresteringar måst ske: Ryktesvis vill man i Paris veta, att lord Cowley skall återkallas från sin ambassadörsbefattning: ireden alla . ENGLAND. På den 15 dennes i underhuset framställda interpellationer svarade lord-John Russell, att Frankrike icke i Cherbourg företager så utomordentliga krigsrustningar, att de kunna berättiga England att framställa någon förfrågan, samt att han icke före kejsar Napoleons återkomst till Paris kunde erhålla någon underrättelse om fredsvilkoren, samt att han öfverhufvud bittills saknade all officiel underrättelse om desamma. Lord Elcho återtog sin motion om framläggande a den diplomatiska korrespondensen rörande italienska frågan, samt hånade lorderna Palmerston och Russell för den för Österrike så gynsamma freden och det uppenbart ökade inflytade, Österrike derigenom skulle erhålla i Italien. Äfven hr Fitzgerald begabbade regeringen för dess föga sjelfständiga politik i de utländska angelägenheterna. Lord John Russell svarade härpå, att han ännu påstod, att hvarken Frankrike eller Österrike varit -berättigadt att taga Englands bistånd i anspråk, men att han nu måste tillägga, att freden icke syntes egnad att. befästa Italiens frihet, samt att England, om det skulle besluta sig för att deltaga i en eventuel kongress, väl skulle göra sitt inflytande gällande för att stadfästa freden, men. att det ej vore bundet att deltaga i ett fredsfördrag, som ej motsvarade Europas säkerhet samt landets ära och värdighet. Den 13 dennes föreföll i underhuset en liflig debatt om andra läsningen af billen om kyrko:katternas upphäfvande: Lord Duncan föreslog billens förkastande, deruti understödd af lord Robert Montague m. fl. Hr Baines anmärkte deremot, att det i och för sig vore orätt att ålägga dissenters att deltaga i kyrkoskatterna samt påstod, att äfven bland medlemmarne af den rådande kyrkan kyrkoskatterna äro så föga populära och af så ringa verkligt gagn, att man måste anse denna pålaga i icke obetydlig mån bidraga till det alltmera tilltagande utträdandet ur den rådande kyrkan. Inrikesministern sir G. C. Lewis förklarade sig för andra läsningen af billen, oaktadt han hade anmärkningar att göra motenskilta bestämmelser i densamma. Äfven lorderna Palmerston och John Russell uppträdde till förmån för billen, som slutligen genomgick andra läsningen efter en omröstning, som utföll med 263 röster för och 193 mot densamma. Ryktet vill veta; att regeringen ämnar utnämna Cobden till generalguvernör öfver Ca-l. nada, och man antager, att hon denna gång ej har att befara något afslag. å ÖSTERRIKE. Österrikiske kejsaren har utfärdat följande manifest till sitt folk i anledning af krigets slut: Till mina folk! Sedan måttet af tillåtliga; med kronans värdighet samt landets ära och välgång förenliga eftergifter blifvit uttömda, och alla försök till en fredlig uppgörelse strandat, återstår ej längre något val, och det oundvikliga blir en pligt.. Denna pligt har försatt mig i den bittra nödvändigheten att uppmana mina folk till nya och svåra offer, för att kunna träda inom skrankorna till skydd för deras billigaste rättigheter. Mina trogna folk hafva gått min uppmaning till mötes, hafva enigt samlat sig kring tronen och erbjudit de af omständigheterna kräfda offren med en beredvillighet, som förtjenar mitt tacksamma erkännande, om möjligt ökar min innerliga tillgifvenhet för dem och måste skänka mig tillförsigt, att den rättvisa saken, till hvars försvar mina tappra härar med hänförelse dragit ut i kriget, också skulle krönas med seger. Tyvärr har utgången icke motsvarat de allmänt hysta förhoppningarne, och vapenlyckan har ej varit oss gynsam. Österrikes tappra här har äfven denna gång på ett så lysande sätt ådagalagt sitt bepröfvade hjeltemod och-sin oförlikneliga uthållighet, att den förvärfvat sig allmän beundran till och med af sin motståndare, att jag med rätta är stolt öfver att vara en sådan armås anförarb, samt att fäderneslandet måste våta sig vara densamma tack skyldigt; för det att den så kraftigt bevarat det österrikiska banerets ära och ej låtit det fläckas. Lika otvifvelaktigt står det faktum fast, att våra motståndare, trots de ytterligaste ansträngningar och uppbjudandet af sina utomordentligt rika, till det tillämnade hugget redan länge förberedda hjelpkällor, till och med för priset af oerhörda uppoffringar endast förmått tillkämpa sig fördelar, men ingen afgörande seger, under det att Österrikes här ännu med orubbad kraft och mod bibehöll en ställning, hvars innehafvande lemnade möjligheten öppen för densamma att måhända kunna åter frånvinna fienden de tillkämpade fördelarne. Men att försöka detta skulle ha erfordrat nya och säkerligen icke mindre blodiga offer än dem, som redan gjorts och som uppfyllt mitt hjerta med djup sorg: Under dessa omständigheter bjöd likaledes min reSADES CC SEAN ER EEE SE oe oe vr Pen se ER Rn ön ER nom dålig skötsel. De förbindelser han iklä-r