Aftonbladet – 21 juli 1859, sida 3

jag ämnade anställa åtal emot kapten Brogren samt frågat dem om de ville komma bem till mig för att värmare upplysa hvad de hade sig bekant om Brogrens handlingssätt emot Isberg, emedan jag ej ville grunda åtalet ensamt på den aflidnes berättelse. De kommo hems till mig och berättade -hvad de visste. Ati jag af sådan anledning anmodat dem besöka mig, vittnar om en ganska lofiig omtauka och bevisar att jag velat iakttaga nödig försigtigbet, innan jag angrep kapten Brogren med en så svår anklagelse. När jag sålunda besvärat Busch och Wibom, hvilka förmodligen voro södermalmsboer, att gå hem till mig på Ladvgårdslandet, tror jag ingen om rätta förhållandet upplyst person kan tänka illa derom, att jag, såsom värd gaf dem någon undfägnad. Sedan Wibom vid detta tillfälle omtalat, huruledes kapten Brogren misshandlat Isberg, och äfven visat mig ärret efter det knifhugg, som kaptenen tillfogat honom sjelf, var det för mig en högst vidrig öfverraskning, att samme Wiboöm i sitt vittnesmål på allt upptänkligt sätt sökte försvara och urskulda kapten Brogren: Stadsfiskalen må ej tro, att den, som kommer att döma i saken, icke skall se djupare ini förbållandena än stadsfiskalen. Det finnes i Wiboms vittnesmål både tvetalan och åtskilligt, som står i uppenbar strid emot antagliga och verkliga förhållanden. Hvad det åter beträffar, att ett af: tullimspektor Isbergs vittnen skall hafva utfarit i hotelse emot ett af kapten Brogrens vittnen, så är till märkandes att sistnämnde vittne, en sund efter det han agifvit sitt vittnesmål, åter ipkom i sessionsrummet och med en i protokollet icke vitsordad beskäftighetangaf, att han vid utgåendet blifvit af Isbergs omförmälda vittne förfördelad. Denna tilldragelse, om den verkligen egt. rum, bör således icke kunna hänföras till någon påtryckning :å vittnesmålet, som då redan var afgifvet. I allt fall bör en och hvar kunna inse, att hvarken jag eller inspektoren Isberg kunnat vara så enfaldige att anstifta något, dessutom gagulöst hot emot Brogrens vittne; och i begge de anförda fallen. hade det passat sig för stadsfiskalen att hålla inne sina högst oförsynta anspelningar om påtryckningar å vittnena. Det är bedröfligt ätt man ej skall kunna, utan att misstänkas för låga bevekelsegrunder och egennyttiga afsigter, söka laglig beifran af ett groft brott, och det är harmligt att intrigen till och med skall kunna gå så långt, att personer, som stå domstolen ganska nära, på offentliga ställen, bevisligen, utspridt den lögnen, att rättegången emot Brogren blef anställd för att aftvinga honom en penningesummaa. Härmed menar jag dock icke stadsfiskalen Silfversparre, ty emot honom har jag icke i något afseende något annat att anmärka, än hvad som blifvit en nödvändig följd af hans slutpåståenden, till hvilka jag återgår. Vidare företager sig stadsfiskalen en vidlyftig kritik öfver mina slutpåståenden. Att en allmän åklagare i rikets hufvudstad saknar juridisk bildning är redan att beklaga, men att ban så till den grad skall såkna takt och omdöme, är mer än upprörande. I poliskammaren yrkade stadsfiskalen Kock, då vittnesförhöret der afslöts, att Brogren måtte förklaras skyldig träda i häkte; men emot stäld borgen fick han vistas på fri fot, och hr polismästaren meddelade endast förbud för honom att lemna staden. Månne icke stadsfiskalen Silfversparre häraf bordt hemta anledning att visa något tecken till nit för saken ? Hvad stadsfiskalens omdömen om mina slutpåståenden beträffar, svarar jag med hans egna ord, att jag anser öfverflödigt derom yttra något vidare, än att jag icke misstager mig deruti, att jag ej finner stadsfiskalens framburna slutpåståenden vara af någon egendomlig art. :Äfvenledes har stadsfiskalen sökt att på ett advokatoriskt sätt tolka betydelsen och tillämpligheten af kongl, sundhetskollegii afgifna utlåtande. Domstolen har till kollegium framställt den frågan: Om Brogren, genom hvad emot honom under ransakningen förekommit, kan anses hafva påskyndat den dödliga utgången af Isbergs sjukdom ?a Kollegium har derpå svarat: sätt hvad ransakningen lägger Brogren till last iafseende på Isbergs behandling icke kap frånkännas all medverkan till påskyndandeaf sjukdomens utveckling och följaktligen afven den dödliga utgången deraf.s Det är ju alldeles klart att detta är ett bejakande svar på den framstälda frågan. Den, som icke finner detta, skulle i sin okunnighet med lika mycket skäl kunna ifrågasätta huruvida t. ex. betyget non sine laude, eller icke utan beröm, innefattar ett underhaltigt betyg. Jag vet icke huruledes stadsfiskalen kan tillåta sig påstå det vara ostridigt, att det våld, Brogren mot Isberg bevisligen utöfvat, timat innan den sjukdom uppkommit, hvaraf Isberg dött, för att genom detta påstående komma till den emot kongl. sundhetskollegii utlåtande riktade konklusion, att de af Brogren Isberg tilldelade slag naturligtvis ej kunde medverka till påskyndande af en sjukdom, som ännu icke börjat, Allmänna åklagarens högst oskickliga beteende, så väl härutinnan som i åtskilligt annat, föranleder mig att å honom härför yrka det ansvar ett så beskaffadt förfarande lagligen kan medföra. klagaren förmenar vidare, att den tidrymd, som förflöt emellan våldets utöfvande och dödsfallet, skulle, enligt 39 kap. 2 missgerningsbalken, lägga binder för Brogrens fällande till något ansvar såsom vål lande till Isbergs död. Det kunde hafva anstått kapten Brogren satt framkasta denna fråga, men efter den nu blifvit väckt och dessutom är af beskaffenhet att blifva föremål för domstolens begrundande, må det tillåtas mig att yttra några ord i detta ämne. Uti nämnde kapitel af missgerningsbalkerft, som enligt öfverskrift afhandlar huru sår skola synas och vårdas, hår af en besynnerlig tillfällighet blifvit insatt det stadgande, uti 2 , att om någon varder så-sårad eller slagen, att han dör ihom natt och år, och det pröfvas ljusligen att han af den handaverkan död blef, gifve den, som sårade eller slog, lif för lif; men om annor sjukdom tillkommer, eller läkarens vårdslöshet eller annat ofall, vare fälder till hel eller half mansbot, allt som omständigheterna äro till -Deremot finnas icke på något ställe i de flera kapitel, som specielt handla om dråp af uppsåt, vållande eller våda, någon tid utsatt, hvarinom dödsfallet skall hafva skett för att kunna den anklagade tillräknas. Detta ger mig anledning tro, att lagstiftaren, vid nedskrifvandet af 1734 års lag, med afseende å den tidens ofullkomligare 1-karekonst icke velat utsträcka tiden utöfver ett år till dödsfallet för det positiva stadgandet om ansvaret för dråp, men deremot visligen underlåtit att förklara den brottsliga handlingen från sådant ansvar fri, då det inträffar att dödsfallet timat efter ett år från våldets utöfvande. Man behöfver ej gå längre än till 3:dje af samma kapitel för att se, det lagstiftaren ålagt ett högre ansvår för hugg och slag, än skillingsböter, i ty att i denna stadgas, att om lem varder ofärdig eller lam efter natt och år, sedan man slagen och sårad vardt, så botes derför lytesbot. Det är dessutom ganska mycket annat, Brogren till last, som inträffat inom året före Isbergs död: Brogrens underlåtenhet att i Cap och på S:t Heiena anskaffa läkare, oaktadt hanegde kännedom om Isbergs svåra bröstlidande, skurningsarbetet å rostjernen m. m. Jag öfvergår nu, till kapten Brogrens slutförklaring. Det är naturligt, att hans öfvermodige sinne hemtat näring cch luft af allmänna Åklagarens besynnerligen, milda. omdömen. Såsom vederläggning på kaptenens förklaring anser jag tillräckligt att åbeASOS ENE EEE RARE ER AE ter sin salige fader. varande köttslig kusin och laglig arfvinge till den aflidne Richard Burg af Burg Hall. Vi anhålla att blifva upplysta om namnet på ert juridiska biträde, på det vi må spara