Aftonbladet – 21 juli 1859, sida 3

Rättegångsoch Polissaker. Brogrenska målet. Kärandesidans genmäle å aktors och den tilltalades redan införda skrifter. Sedan kapt. Brogrens slutförklaring blifvit af rättens ordförande uppläst, yttrade kärandens rättegångsbiträde, häradshöfding Carlstedt: : Innan jag öfverlemnar målet till rådhusrättens slutliga pröfning, ber jag att med några ord få genmäla stadsfiskalens och den anklagades slutliga skrifter. Det är verkligen bedröfligt att jag skall vara nödsakad afge ett genmäle rt den allmänna åklagaren. Det behöfs icke ; ycken inblick i saken för att finna att denna rättegång, med full befogenhet, blifvit anställd i ändamål att, jemte den brottsliges befofdrande till daga näpst, statuera ett varnande exempel för, sjökaptener af Brogrens sinnesart. Det böra vara klart att hvarken yngliogen Isbergs föräldrar eller deras rättegångsbiträde kunnat hafva mnågon egen fördel af rättegången, utan att de offrat mycken tid och möda och utsatt sig för mycket obehag, allt detta endast för att möjligen gagna menskligheten. Saken är en mensklighetens sak emot råhet och barbari, och i en sådan sak bör allmänna åklagaren både af pligt och känsla känna sig manad att biträda den rättsökande. Beklagligtvis är nu icke så förhållandet. Om stadsfiskalen Silfversparre ej velat förena sig uti de af mig emot kapten Brogren framställda påståenden, så hade hån, anåändigt, kunnat förklara, det han ansåge mina påståenden ej. vara med lag öf: verensstämmande eller att de af mig åberopade lagrum, efter hans tanke, ej vore tillämpliga. -Derom hade jag icke haft något att säga, ty det kan bafva sin grund i allmänna lagens ofta öfverklagade otillräcklighet i straffbestämmelserna för våld å person. Men stadsfiskalen, som hos rådhusrätten öfvervarit alla förhören i målet och derunder icke öppnat sin mun till en enda fråga eller en enda anmärkning, under rättegången yttrat ett enda ord, kommer slutligen frambärande med en, efter hans uppfattningsförmåga, oerhördt vidlyftig skrift, jag tror på 8 ark, som kallas slutpåstående emot den anklagade; och uti hvilken skrift han företager sig att referera vittnesmålen på ett sådant sätt, att han utesluter hvad som egentligen ligger Brogren till last, nemligen vittnenas intyg derom, att ynglingen Isberg verkligen var sjuk då kaptenen misshandlade honom, så att besättningen måste uppträda till hans försvar, och att Brogren i ondska deröfver smög sig efter Isberg och slog honom med vedträden m. m.; äfvensom åklagaren citerar ord af vittnena, som innefatta raka motsatsen till hvad de sagt. Det skulle blifva allt för edet att nu ingå i någon närmare granskning äraf. Under sitt bemödande att, som det sägs opariiskt, rentvå jungmannen Wibom från den välgrundade beskyllningen att hafva vittnat falskt, framställer stadsfiskalen, på ett mycket insidiöst sätt, att vittnena t ömse sidor ej fått vara fredade från påtryckningar, samt anför att vittnena Wibom och Busch af mig blifvit undfägnade med punsch och att ett af tullnspektoren Isbergs vittnen yttrat hotelser emot den, som å Brogrens sida vittnat derom, att ynglingen Isberg, efter sin hemkomst, råkat i ett slagsmål. Vittnet Wibom, som i ett en senare dag enkom sjordt tillägg i sitt vittnesmål berättat, att han hemms hos mig jemte vittnet Busch blifvit bjuden på punsch. var äfven. sanningsenligt berättat, att han och Busch :n dag följts åt för att helsa på jungmannen Isterg ; tt de vid ditkomsten förnummit att Isberg redan ar död och att obduktion å hans döda kropp just lå försiggick; att Å väl jag som läkarne gått ut i