Aftonbladet – 21 juli 1859, sida 2

den här saken, och jag skall lemna er starkare i Italien än ninågonsin varit. Jag skall tillika bringa allting på det klara mellan er och Ryssland. Ni skall bli en af oss, oeh vi tre tillsammans skola föreskrifva lagar för Europap. . Kan man undra på, att kejsar Frans Josef, med en slagen armå och en tom skattkammare, icke kunde motstå sådana frestelser?, Icke mindre kraftigt uttalas fördömelsen öfver Louis Napoleon och den fred han åvägabragt uti den radikala Morning Advertiser?, en tidning, som met än: de flesta kan berömma sig af att ha konseqvent och ihärdigt varnat för Louis Napoleons planer. Efter att ha redogjort för fredsvilkoren i allmänhet och särskilt för det sätt, hvarpå Lombardiet afträdes till Sardinien, yttrar denna tidning: Lombardiet har sålunda inom förloppet af fem minuter tillhört icke mindre än tre herrar — först kejsar Josef, sedan kejsar Napoleon och slutligen Victor Emanuel. Stackars Lombardiet! Huru förödmjukande attse ett så herrligt land, med så många intressanta traditioner, på detta sätt gå ur hand i hand, liksom vore dess befolkning endast en boskapsdrift, som kan säljas eller bortgifvas efter ett par krönta despoters nycker. Och allt detta egde rum kl. 9—1) måndags morgon i Villafranca, oaktadt de högtidliga försäkringar som så ofta och så uttryckligen afgifvits af kejsar Napoleon, att när han drifvit österrikarne ur Lombardiet, skulle. han öfverlåta åt landets eget folk att utse sin styrelseform och regering. I det stället vet Lombardiets folk ingenting om hvad som varit i fråga förrän det skett. Louis Napoleon öfverantvardar dem åt Victor Emanuel liksom ett parti husdjur och lösören. En slafegare i södra Amerika kan icke med mindre undseende behandla de negrer, som: han låter gå under klubban på slafmarknaden. Kunna vi förundra oss öfver detta afskyvärda löftesbrott af Decembermannen? Nej, tvärtom skulle det hafva förundrat oss, om han icke bedragit italienarne. Att vara trolös ligger i hans natur. Hela hans offentliga lefnadsbana har betecknats genom trolöshet i alla möjliga skepnader. -Bedrägeri är en nödvändig beståndsdel i hans moraliska tillvaro. Det andra vilkoret för freden är att kejsaren af Österrike bibehåller Venedig, men att det skall utgöra en del af den italienska konfederationen. Detta är alldeles obegripligt. Huru kan Venedig förblifva under österrikisk styrelse, och ändå utgöra en integrerande del af ett italienskt statsförbund? Frågan är sådan, att vi, och efter hvad vi tro, ingen annan kan besvara den... Om Österrike får utöfva något det ringaste inflytande öfver den blifvande italienska konfederationen, kunna vi vara fullkomligt säkra att, med Wienerhofvet i. Venedig, och påfven såsom konfederationens hederspresident, skall : Italien .försättas under under en värre despotism än någonsin tillförene. Hvilka italienarnes känslor skola vara, då de erfara huru groft och öfverlagdt de blifvit bedragna af Louis Napoleon -— den man; som så högljudt förkunnade att han kom för att befria dem från det tryckande ck, under hvilket de så länge suckat — kunna vi lätt föreställa oss, men vilja icke försöka att återifva. Emellertid, hvem kan väl undgå att med ett medlidsamt öga följa den behandling, som konungen af Sardinien i denna sista scen af dramat rönt från Napoleons sida? Hans namn syntes aldrig, hvarken i stilleståndet eller freden. Vapenhvilan afslöts mellan de två kejsarne allena, och mellan dem ensamma slöts freden. Alltsedan dessa :båda betydelsefulla transaktioner afgjordes — betydelsefulla isynnerhet för Sardinien — vet ingen af att det finnes en sådan person som konungen i Sardinien. Den förödmjukelse, som Victor Emanuel måste känna, och hans undersåter icke mindre, öfver den grofva och oförtjenta skymf Napoleon tillfogat honom, måste vara alltför djup för att kunna Blifva djupare. Våra läsare böra likväl icke förvånas öfver detta faktum. Såsom vi förut anmärkt, förespådde vi för flera månader sedan att saken skulle få en sådan utgång. Vi förutsade gång efter annan, att då Louis Napoleon anser det passande för. sma ändamål, skall han uppoffra och skymfa den stackars Vietor Emanuel. Våra ord hafva erhållit en slående bekräftelse under de sista dagarne. Konungen af Sardinien skall hädanefter endast blifva en konung till namnet. Den verkliga styrelsen af Piemont skall komma i Louis Napoleons och påfvens händer. Kongl. Maj:t har i extra ordenskapitel den 14. dennes till riddare af noråstjerneorden utnämnt amanuensen vid universitetsbiblioteket