Aftonbladet – 20 juli 1859, sida 2

:N3 väll: sade han högt, .jag skall ej göra det. Du lofvar mig det? På heder och tro; det vill säga : tilldess du löser mig från löftet, svarade han; -sty, Nancy — jag vill ej. bedraga dig i något enda afseende — jag har allvarligen föresatt mig att vinna dig till min maka, och du vet väl att då jag fått någonting i hufvudet på mig, så låter jag ej så lätt föra mig ifrån min föresats. Nej, hör mig nu, Nancy, tillade han, då han fann huru bedröfvad hon blef, jag har nu sagt dig allf. och innan den stund kommer, då jag åter får tala, skall jag endast blifva som en vän för dig, eller, som du sjelf nyss sade, såsom en broder. Han räckte henne sin band; den unga sömmerskan fattade den, ty hon visste att hon kunde förlita sig på hans ord, Vänta blott ett par minuter., sade hon med glad stämma, tilldess jag får taga min hatt. O, Kit, ditt löfte har gjort mig så lycklig! Nu kan jag åter tala med dig såsom förr, och jag har så mycket attsöga dig. Men kanske är du på vägen till något dansgille ? tillade hon allvarsamt. Jag tänker aldrig mer besöka något sådant. : Nancys hjerta slog af glädje vid dessa ord. Om hennes inflytande öfver honom var tillräckligt att afhålla honom från dylika dåliga förströelser, skulle hon ej våga hoppas ähnu mera? Med bäfvan gjorde hon sig denna fråga.: Efter några få minuter kom hon tillbaka, klädd i hått och schal, tog sin beundrares arm och gick framåt bron. : På vägen berättade hon Rebeckas besynnerliga uppförande och de iakttagelser hon gjort. Jag misstänkte henne genast för att vara en dålig qvinnan, anmärkte den unge man