Aftonbladet – 20 juli 1859, sida 2

Nee enaenen orätt, inen mitt hjerta sade mig att du handlade sädelt. och rättsinnadt. Det: var alltshvad-jag kunde göran, .svarade. Nancy enkelt. De fattiga hafva föga att skänka hvarandra, utom sitt deltagande. Och detta är den högsta gåfva man kan erhålla, inföll Kit. Vandringen sträckte: sig längre än Nangey först hade beräknat;umen det låg någonting så hjertligt och lugnt i hennes följeslagares sätt; hans uppförande emot henne varså aktningsfullt och obesväradt, att hon kände sig helt-lycklig. och alldeles glömde den timma. då-Emmeay som vanligt, väntade henne vid arbetet. i : Så länge den unge mannen icke talade om kärlek, ansåg. hon sig. säker — hur -kunde det väl. då vara någon fara uti att lyssnä. till honom? Liksom den blinde guden ej nyttjade något annat språk än orden! Hvilken hyllning. kan väl vara finare och säkrare tränga till ett qvinligt hjerta än den stumma beundran, som fruktar att såra — den beundran, som återhåller uttrycket af sin känsla i den älskades närvaro? Den täcka sömmerskan anade föga att det löfte, hennes älskare gjort, och den fasthet hvarmed han höll det, varen stum, men krafig förespråkare för honom — ja vida mer in några ord skulle hafva varit, huru vältaigt som helst. Innan Nancy skildes från -honom vid dören till sitt ringa hem, samtyckte hon att se onom några minuter följande afton, för att öra, huruvida han funnit någon ledning till Rebeckas hemlighetsfulla beteende. : Men först på tredje-aftonen derefter hade lan någonting af vigt att meddela. Du måste taga din hatt och komma med nig, sade han, i det han räckte henne hanlen. till helsning. Den gamla qvinnan är